Esteban har blivit lurad. Efter ett liv av slit i faderns snickeri hade han vid sjuttio års ålder pengar undanlagda, och bara en enkel dröm: ett litet hus i bergen. Men han hade en dålig pension, förstås, och det kostar ju att bygga och att leva, så Esteban satsade. Vad kunde gå fel? Det var tidigt 2000-tal, allt pekade uppåt. I Olba, den lilla kuststad där han bor, byggdes nu strandlägenheter och restauranger. Turism, jobb och pengar för alla. Tomás Pedrós, den framgångsrike bygdens son som hade ansvar för byggena, tog gärna in medfinansiärer, och Esteban såg fram emot vinsten på sin investering. Så kom finanskrisen. Byggmaskinerna tystnade och Tomas Pedros var borta, liksom Estebans pengar och hopp om en framtid. Kvar finns Olbas allt desperatare befolkning och dess stora, smutsiga träsk med sina hemligheter.
Rafael Chirbes, född 1949, har på senare år lyfts fram som en stor skildrare av sitt lands moderna historia. Hans plötsliga död i höstas har snarast ökat intresset, och när han nu för första gången introduceras på svenska är det med ett av de mest kända verken, ”En la orilla” från 2013. ”Utkanter”, som boken heter på svenska, beskrivs som en ”bred och brutal skildring av finanskrisens följder”. Det är bara en del av sanningen. Visst sätter krisen igång saker, men det är inte dessa nutida besvär som är kärnan i Chirbes bok. Det är bara damm på ytan av en smutsigare historia som går långt tillbaka i tiden.
Som en påminnelse om den sitter Estebans far och vitnar i ett rum bakom snickeriet. Över nittio år, stum och senil, fortsätter han att leva. Estebans liv har förflutit i hans skugga, och även inom honom ligger faderns historia främst, viktigare än hans egen mediokra biografi. En gång var den gamle en ung, idealistisk snickare med Marx och ”La Passionaria” på väggen. Sedan kom kriget, och efter det utrensningarna. Många sköts och sänktes i träsket, andra kom undan genom förnekelse. De överlevande smög längs väggarna som skuggor eller kysste öppet medlöparnas händer. Sådant som händer i varje krig - representativt snarare än individuellt viktigt.
Hos Chirbes är denna historia om svek och ärvda relationer central. Den vecklar ut sig i inre monologer där Esteban återupplever sin barndom, sina missade chanser och sitt lands öde, men tar också gestalt i ett kammarspel där olika förhållningssätt till historien blir personligheter, gubbar på det lokala ölcaféet. Där finns opportunisten Fransisco, den diplomatiske Justino, den avundsjuke Bernal och den alltid pratande Tomás Pedrós, som nu lyser starkt med sin frånvaro. Alla har sina trådar till det förflutna.
I skildringen av dessa relationer är Chirbes klar och intressant, men tyvärr finns också en förkärlek för alltför långa medvetandesjok som omärkligt glider över i dialog, verklig eller inbillad, nu eller då. Övergångarna är oklara, och oavsett om det är ett medvetet stilgrepp eller ej blir följden att människorna ibland smälter samman, tappar konturerna. Blir ett med träsket. Ja, detta träsk. Det återkommer och tycks krypa närmare. I Estebans barndom kunde man fiska och jaga där, det var en trygghet trots att man redan då kunde hitta penicillinflaskor och kanyler. Idag finns generationers sopor och bakterier i leran. En rispa från ett vasstrå kan ge blodförgiftning. Nya och äldre lik ger mat åt fiskar som nu bara de fattigaste gästarbetarna vill ha. Men träsket är mer än förstörd natur: ibland är det som om själva Chirbes text skrivits under dess slemmiga yta. Mörkret mellan människor är så fullständigt, drivkrafterna så låga. I andra stycken tränger ljuset in, om än dimmigt och osäkert. Från samtidens horisont får träsket sin kanske viktigaste betydelse: en sänkplats för själva historien, inte minst nittonhundratalets fasor. Visst har den nya globaliserade tiden sin egen tvivelaktiga relation till sumpmarken, men ingenting hade varit vad det är, ingen den han är, utan det förgångna.
I slutändan är det också till träsket ett återvändande måste ske. Bara där finns svaren och ett möjligt slut eller en fortsättning. Och människor och sammanhang som försvunnit i kalla vatten för länge sedan är kanske ändå inte borta: kanske betydde deras drömmar – Estebans fars drömmar – ändå någonting? Chirbes bok cirklar kring den här frågan, drar sig tillbaka, pratar om annat, dras dit igen. Och berättelsen blir en myt, en saga om långsam död och bitter besvikelse men också om hur den lilla människan i utkanten är en del i den stora berättelsen, och rentav kan rymma den.