Människor i nuets virrvarr

Det är inte lätt att vara man i dessa tider, för att travestera den finlandssvenske författaren Claes Andersson i en boktitel. Fast hos honom handlade det om att vara villaägare.Kopplingen till den finske författaren Kari Hotakainen och dennes nu till svenska översatta roman Löpgravsvägen är dock inte särskilt långsökt. För vad huvudpersonen i denna roman uppehåller sig vid är just villaägandets problem. Och i hög grad de svårigheter som kan möta en blivande husägare.Ändå handlar Hotakainens bok alls inte i första hand om våra dagars överhettade bostads- och fastighetsmarknad. Utan ännu mera om mannen, könsrollerna och den polarisering som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten under de senaste årtiondena.När Löpgravsvägen gavs ut på finska 2002, renderade den sin författare det prestigetyngda Finlandiapriset. Stort mycket sämre gick det inte i vintras, då boken belönades med Nordiska rådets litteraturpris för 2004.Mjukis eller machoSäkerligen är det också ett samnordiskt fenomen, och förmodligen en fråga med vidare utbredning än så, som Kari Hotakainen gestaltar i sin berättelse. När de gamla märkena har förlorat all giltighet är det inte lätt att veta vad som gäller. Allra minst när det handlar om relationer och umgängesregler mellan män och kvinnor.Det är detta som den här bokens diskussion gäller. För männens vidkommande finns i dag två alternativ att välja mellan. Antingen att vara mjukis eller att utveckla sådant som brukar kallas macho. I det senare fallet torde ishockeyspelarna ligga det mest eftersträvansvärda idealet ganska nära. Det är dock inte mycket att orda om. Här överlever gamla maktstrukturer utan att någon nänns protestera.Inte heller brukar mjukisideologin göra särskilt mycket väsen av sig. Det ingår i dess förutsättningar att ligga lågt. Sådant är sällan intressant att skapa romaner av.Det är dock här Hotakainen tar avstamp för sin bok, när han skildrar hur tillvaron som självutplånande hemmaman blir till en tvångströja, som till slut brister i både maskor och sömmar. Det är i den situationen Matti Virtanen i berättelsen ger sin fru en dagsedel. Och frun Helena tar, som brukar rekommenderas när sådant inträffar, med sig den gemensamma dottern Sini och flyttar med omedelbar verkan in hos väninnan Sirkku.Resten av boken är en detaljspäckad, emellanåt spännande och inte minst humorfylld och långt driven satir över ideal, värderingar och attityder i dagens samhälle. Matti försöker locka tillbaka sin familj och medlet är att införskaffa ett rött så kallat frontmannahus, som skall få hustrun att vekna.Att det handlar om just ett frontmannahus är en inte oväsentlig poäng i sammanhanget. Det var de hus som finska staten tilldelade frontkämparna som överlevt vinter- och fortsättningskrigen på 1940-talet. Även Matti betraktar sig som en krigshjälte. Om också meriterna härvidlag inskränker sig till att han varit "frontkämpe i kvinnornas befrielsekrig".Hemmen nya slagfältDärmed är förutsättningarna också givna för all den ironi, parodi, karikatyr och allt det raljerande som drabbar det mesta som upphöjts till normer och övergripande ideologi i dagens samhälle. Eller som riktas mot en svart-vit verklighetsuppfattning.Där finns åtskilligt från familjeterapi och småhusområdenas tomtebolycka till de många finstilta förbehåll som brukar vara inskrivna i de flesta relationer. Polisutryckningar kallas för kundbesök och husen tilldelas ett kilopris och jämförs med vad strömmingen kostar.De nya slagfälten är hemmen, konstateras under bokens gång och skilsmässor har blivit det stora folknöjet. Hotakainen raljerar därutöver med såväl de gröna som de röda modeåsikterna. Men han är heller inte främmande för småfascismen i vardagen av andra kulörer. Ett gott öga har författaren också till vad han framställer som ett överutnyttjande av paragraferna i familjerätten och den därmed förknippade sociala lagstiftningen.Samtidigt är det tvivelsutan även en hel livsstil som nagelfars, när småhusägarnas släkte är på tal. I det sammanhanget får likaså hela mäklarbranschen finna sig att bli karikerad på ett sätt, som väl aldrig tidigare förekommit i litteraturens hägn. Den som går i husköpartankar kan här säkert lära sig åtskilligt om hur de affärsstrategier ser ut som tillämpas. I varje fall tycks Hotakainen högst trovärdig, när han avslöjar en mängd hemligheter och knep.En framtida mansroll?Men ännu viktigare i romanen är Mattis väldiga sorg och besatthet i den uppgift han förelagt sig, när han vill ha tillbaka sin familj. Något svar på frågan om hur en framtida mansroll bör vara beskaffad ger förstås inte det för det mesta monomana beteende som kommer ut av en sådan strategi.Kanske vill Hotakainen därmed helt enkelt peka på vilket annorlunda slagfält de av kriget märkta männen hade med sig i bagaget och tvingades leva med. Det var erfarenheter som fick dem att på ett helt annat sätt värdesätta sådant som tillhörighet och livslång trohet och att inte ge tappt för knappast livshotande svårigheter på relationsplanet.Hotakainen är i sin aningen överarbetade roman dock knappast entydig på den punkten. Men nog tål hans jämförelser mellan dem som lever helt absorberade av nuet och den generation som lärde sig betrakta tillvaron ur ett lite längre, djupare och ovedersägligt tyngre perspektiv ändå att fundera på.