Han har patos och han går rakt på sak, Björn Olsen. "Frågan är inte om, utan när jorden går under", förklarar han och menar att han knappast är pessimist när han gissar att människan som djurart är försvunnen om 200 000 år. Frågan är snarast hur vi ska bete oss för att uppskjuta det i längden oundvikliga och då blir de närmaste femtio åren avgörande. Först och främst handlar det nämligen om att vara homo sapiens sapiens snarare än homo praedator, alltså om att inte – som nu – idka rovdrift på naturen, inte ständigt hota den biologiska mångfalden, inte uppföda djur i gigantiska monokulturer och inte tvinga ihop tamdjur och människor. En av de faror som hotar oss är nämligen pandemier som dem som spritt skräck de senaste åren: sars, fågelinfluensa, svininfluensa. En annan är något som kunde beskrivas som en tyst pandemi, den ökande antibiotikaresistensen.
Olsen är professor och överläkare i infektionssjukdomar i Uppsala och eftersom han dessutom är ivrig fågelskådare har han de bästa tänkbara förutsättningar att livfullt beskriva hur det går till när virus överförs från vildfåglar till människor, oftast via något tamdjur. (Och han kan rapportera att man till och med på öar utanför Kamtjatka stött på måsar som bär på antibiotikaresistena bakterier.)
Som läsare får man lära sig en hel del biologi. Olsen reder ut vad virus är ("en proteinkapsel med arvsmassa"), hur klassifikationssystemet för influensa fungerar, hur bakterier är uppbyggda och hur bakteriernas möte med antibiotika går till: de "punkteras som cykelhjulet när du cyklar över glas. Vissa antibiotika är snabba och orsakar en explosion, andra ger mera en pyspunka." Som synes är det ofta åskådligt, till och med roligt, ibland kanske ändå för snårigt åtminstone för en naturvetenskaplig analfabet som jag själv.
Men det som framför allt intresserar Olsen är hur vi drabbas och vilka åtgärder samhället behöver vidta. Det visar sig att spanska sjukan efter första världskriget slog långt hårdare än de flesta av oss förstått: den kom i fyra vågor och den dödade 2.5 procent av jordens befolkning, Den medicinska tidskriften The Lancet försökte 2006 räkna ut vad konsekvenserna av en motsvarande pandemi skulle bli i dag och kom till att 62 miljoner skulle dö, 96% av dem i utvecklingsländerna. Olsen menar för sin del att dödssiffran är för låg och att också de västerländska samhällena skulle knäa. Att svininfluensan inte blev den katastrof många befarat betyder inte heller att vaccineringarna var meningslösa, betonar han: hellre vaccin utan pandemi än pandemi utan vaccin. Han sticker inte heller under stol med att han tycker att Smittskyddsinstitutet och andra ansvariga myndigheter långtifrån sköter sig.
All antibiotikaanvändning riskerar att skapa resistens men att problemet blivit så stort beror på överanvändning, inte minst av bredverkande preparat som på sjukhusen kallas "husets vin". Sjukhusbakterier och andra dödsbakterier har vi hört talas om men genom Olsen får vi klart för oss att problemet är långt större än så: för transplantationspatienter är själva transplantationen idag bara början på en lång resa under vilken deras liv ständigt hotas av infektioner.
Olsen vill väcka oss alla till global medvetenhet och solidaritet med utvecklingsländerna men frågan är om inte det en och annan läsare kommer att minnas längst är hans fråga hur det kan tänkas gå om Sveriges njurtransplanterade prins Daniel råkar ut för en resistent bakterie.