Det är mycket 1970-talstapeter, rökande inomhus och knäkorta klänningar toppade med välordnade hårknutar. Men det blir oundvikligen också mycket desperation, sorg och skuld när 13 författare konfronteras med kvinnorna i sina liv och tomrummet de lämnat efter sig. I antologin Mor Mamma Morsan skriver kulturpersonligheter, tillika döttrar och söner födda mellan 1946 och 1987, om just sina morsor och det avtryck, eller vakuum, de lämnat i sina barns liv.
Författaren, redaktören och kulturskribenten Roberth Ericsson har tillsammans med journalisten och programledaren Sonja Schwarzenberger samlat och sammanställt de personliga texterna om dagens huvudperson. Närvarande eller ej – tydligt är att moderns, mammans och morsans roll i våra liv är omisskännlig.
Oavsett om syftet är att hylla eller såga så är processen att skriva om (eller till) sin mamma inte ett lätt arbete. Det är lätt att hamna i det idoliserande träsk man alltid riskerar att trampa ned sig i när man skriver om en så närstående och betydelsefull person. Bokens skribenter har valt att ta sig an uppgiften på olika sätt där alla texter ger sin unika bild av moderskapet.
Fredrik Strage hade, som han själv berättade i Babel (SVT, onsdag 9 maj) inga djupa sår eller djupgående konflikter att riva upp i relationen till sin mamma. I stället fokuserar han på moderns ”obrottsliga lojalitet” som bland annat tar sig uttryck när hon fördömer människor som dricker alkohol med måtta, allt för att sonen inte ska känna sig fördömd för sin ungdoms tokfylla. Fredrik Strages bidrag till boken kan sorteras in i underkategorin ”hyllningstext” där den fortfarande närvarande modersgestaltens trygghet och närvaro lyfts fram. Hit hör även komikern och skådespelaren Nour El-Refai, dramatikern och regissören Martina Montelius och Roberth Ericsson själv.
Men så finns det relationer som inte genomsyras av omfamningar och obruten lojalitet, där orden ”Mor är rar” känns förljugna. Det finns mammor som av olika anledningar inte längre är närvarande. Som inte tar med barnbarnen på utflykt och som inte blir mottagare av grannskapets beundrande blickar, vare sig nu eller då det begav sig. Det är en ambivalent relation, den mellan ett barn och en förälder. Samtidigt som modern, i detta fall, är den som ska lära barnet att bemästra livets sorger så är hon inte sällan även den som ger denna sorg till sitt barn.
Bland dem som verkligen sticker ut i Mor Mamma Morsan står Agneta Klingspor som ger ordet till sin sedan många år avlidna mor, vars sista år gick i demenssjukdomens tecken. Den tid som förflutit sedan dess tycks ha burit med sig en distans som gör att mammans jag känns insiktsfull och ärlig när hon genom dotterns hand belyser deras problematiska relation. Resultatet blir en kärleksförklaring långt bort från floskler och klichéer.
Journalisten och författaren Augustin Erba står för en annan extraordinär text där han författat ett brev till sin moder. Här lyckas han förmedla ett vuxet barns smärta i att ha en frånvarande moder som fortfarande är i livet, som inte tvingats till uteblivelse av dödens kalla hand utan som av andra anledningar inte finns där. Det blir såväl brutalt som ömt, precis som relationen barn – förälder kan vara.
”Det finns en mängd vittnesmål från dödens väntrum. Människor som i ångest och desperation, medvetna om att de avgörande sekunderna är nära, avsagt sig allt de tidigare trott på: Gud, Kommunismen, Mänskligheten. Vem har de ropat efter? Mamma.” Så skriver Roberth Ericsson i sin egen reflexion om moderskapet. Och mors dag eller inte så angår morsan oss alla och vår relation till henne är fylld av kraftfulla känslor och minnen.
För sju år sedan satt jag själv i väntrummet på Ackis med en bruten arm och väntade på att få komma in i till röntgen. I en vitbäddad säng i korridoren bredvid låg en mycket gammal, och troligtvis dement, kvinna och ropade gråtande på sin mamma. Ingen gjorde något mer än att stint blicka ned i sin veckotidning, förlamade av desperationen i kvinnans röst.
Det är något djupt allmänmänskligt och hjärtskärande med den rädsla som får oss att vilja fly tillbaka i tiden till den ultimata trygghet en moders famn symboliserar. Oavsett om hon i dag hyllas, kanske höjs till skyarna, eller blir ihågkommen med tungt hjärta och vemod så är mammans existens det yttersta villkoret för vårt varande. Detta har bokens författare tagit fasta på och deras texter är precis så varierade och laddade med intimitet som en antologi om människan och myten bakom modern måste vara.