Männen som förrådde sitt land

Freds- och konfliktforskarna brukar säga att världsläget för närvarande inte är särskilt krigiskt — något som man kanske inte tycker stämmer när man i radio och tv ständigt hör om Irak, Mellanöstern och terrorismen. Men obestridligen kräver naturkatastrofer, svält och pandemier, i synnerhet aids, flest människoliv årligen. I ljuset av detta kan man fråga sig:  Varför är intresset för gamla krig just nu så påfallande stort inom förlagsvärlden? Problemet överlämnas till kultur- och mediaforskare.Men det som här skall uppmärksammas är inte en vanlig krigsbok. Visst handlar den om strider med vapen av skilda slag människor emellan, men inte på det vanliga sättet. Uttrycker man sig rakt och rått gäller det här spioneri, sådant spioneri som under 1900-talet försiggått i Sverige. Naturligtvis ges också besked om hur vårt land skyddat sig mot sådan farlig verksamhet; ibland har därvid medborgarnas integritet kommit i kläm och andra misstag begåtts.Det är kanske inte alltid lyckat, när militärer skriver historia, men i det här fallet har kombinationen av officerens och historikerns erfarenheter givit gott resultat. Både Lennart W Frick och Lars Rosander vet väl vad de talar om och de uttrycker det läsbart.  I en efterskrift sägs att boken inte är någon vetenskaplig skrift, eftersom den saknar fotnoter. Men utförligheten är stor och dokumentationen noggrann, så för läsaren kan den gott framstå som en doktorsavhandling — fastän roligare än sådana brukar vara. Här möter vi alltså i saklig utformning det som vi kanske mest läst om i sensationspress och veckotidningar beträffande underrättelseverksamhet (som det kallas) och censur.Andra världskrigets år var de laddade. Uppsalamatematikern Arne Beurling lyckades forcera den tyska kryptotrafiken på kort tid våren 1940. En ingenjör på LM Ericsson konstruerade en apparat, som efterliknade tyskarnas kryptomaskin. Under de närmaste åren gick åtskilliga meddelanden till svenska försvarsstaben och vid jultiden 1941 jobbade 94 personer med detta ytterst hemliga projekt i en våning vid Karlaplan 4. Men läckor, kontraspionage, störande kärleksaffärer i vilka aktörer ansågs inblandade och annat dylikt förekom. Det hela utvecklade sig till en mycket rafflande historia, som man kan läsa om i boken. Vidare var det under hela kriget viktigt att bevara hemligstämplade militära akter och se till att de inte kom på avvägar. När sådana ändå kom bort brukade man till myndigheterna avge en "bränningsrapport". Om de sedan i alla fall hittades antecknade man "bränd för andra gången".Långt före kriget hade man inrättat något som kallades Allmänna säkerhetstjänsten. Den hade till uppgift att genom kontroll av post- och telegramtrafiken övervaka bl.a. utlänningar som kunde misstänkas begå brott mot rikets säkerhet. Men drygt 90 000 brev i fyra säckar och dessutom 85 säckar korsband nådde aldrig mottagarna utan brändes några år efter krigsslutet. Under kalla krigets tid var Sverige trots alla neutralitetsförklaringar en del av västvärlden och delade dess värderingar om demokrati, fria val, rätten till privat ägande etc. Den sovjetiska utrikespolitiken var aggressiv och engagerade sympatisörer som norrbottenskommunisten och mytomanen Fritjof Enbom samt flaggmaskinisten Hilding Andersson. De ställdes båda inför rätta och dömdes på 50-talet. Långt farligare och kommen ur en annan samhällsklass var översten och diplomaten Stig Wennerström, som greps på Riksbron i Stockholm 20 juni 1963. Författarna menar att i hans fall var det inte frågan om en ideologisk övertygelse utan i stället en hämnd mot den svenska försvarsmakten som inte förmått uppskatta honom tillräckligt och gjort honom till generalsperson. Inom sovjetiska underrättelsetjänsten GRU hade dock Örnen eller Stig Gustavovitj, som han kallades, både fått generalsgrad och ordensutmärkelser. Rättegången stökades undan påfallande snabbt, eftersom man inte ville "störa" Chrustjovs statsbesök sommaren 1964.Därefter var det relativt lugnt på spionfronten några år,  men kalla kriget pågick fortfarande. Stig Bergling, som då var anställd vid försvarsstabens säkerhetsavdelning, sökte i november 1973 upp sovjetiske ambassadören i Beirut. Han avslöjades och dömdes 1979, men lyckades fly under permission. Några år bodde han i Libanon, beskyddad av sovjetiska underrättelsetjänsten där, men sjukdom gjorde att han bad att få återkomma till Sverige. Efter tre år i fängelse frigavs han 1997. Det här kan nu verka enbart som en spännande spionhistoria. Men författarna har tydligt visat att den främmande makten bara hjälper sina uppdragstagare till en viss gräns. Snart börjar den hota och vill ha mera. Som en följd av hela historien måste svenska staten bygga om eller flytta åtskilliga försvarsanläggningar. "Berglings förräderi var av gigantiska dimensioner med kostnader i närheten av en miljard" skriver Lennart W. Frick och Lars Rosander.