Maniskt om meningslöshet

Ett högt tempo präglar innehåll och form i Mattias Ronges debut Tittaren. Therese Eriksson tycker att det är både enerverande och skickligt.

Mattias Ronge

Mattias Ronge

Foto: Idha Lindhag

Litteratur2010-02-12 12:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han går omkring på stan med en påse i fickan - alltid beredd om han skulle behöva kräkas. Marcus Tirén har drabbats av panikångest, och om något sådant kan passa extra illa in i vissa människors liv så är Marcus en av dem. Han är framgångsrik kriskonsult (ja, sådan är ironin), har flådig våning, snygg fru, en söt liten dotter och syskon på väg. Han är mästare i att överträffa sig själv - tyvärr också när det gäller hur hårt man kan förneka varningsklockornas olycksbådande ringningar.

Det skiter sig, förstås. Och Marcus mantraliknande motto "de kan inte ta dig när du springer" ekar allt ihåligare. Riktigt jobbigt blir det efter den händelse som sätter allt i rullning, när Marcus misslyckas med en första hjälpen-insats på Strandvägen; han råkar passera just som polacken Waclav signat ner och kämpar med sitt liv. Incidenten sätter sina spår, Waclav ska komma att förfölja Marcus på de mest bisarra sätt.
Tematiskt påminner Mattias Ronges debutroman Tittaren inte så lite om en annan debut som kom förra året, nämligen Johan Klings Människor helt utan betydelse. Miljöerna - kvarteren kring Stureplan, Östermalm - och människorna är desamma. Uppgörelsen med tillvarons inne­boende meningslöshet genom­syrar berättelserna. Men där Kling är avskalad, långsam och melankolisk är Ronge snabb, detaljrik och manisk.

Mattias Ronge skriver - med ett språk som ligger någonstans i gränslandet mellan chic lit och det jag i brist på bättre väljer att kalla "kvalitetslitteratur" - i ett rasande tempo. Det är mycket av allt, han understryker sin huvudpersons förhållningssätt och tankar så tydligt att han nästan lika gärna kunde ha skrivit med versaler. Tittaren präglas av en stark överdrivenhet, som om Ronge vill inskärpa varje nyans i sin läsare riktigt ordentligt. Kanske litar han inte på läsarens goda minne eller förståelseförmåga, eller så är det bara en stilistisk poäng. Det är aningen irriterande, men det går heller inte att förneka att bokens tempo och temperament på det här viset blir kongenialt med huvudpersonen.

Hur går det för Marcus? Det är svårt att säga. Märkligt är att han inte tycks få några vettiga insikter mot slutet, trots terapi, trots sammanbrott, trots att han är längst ner och vänder. Mattias Ronges Tittaren har inget gemensamt med den gamla tidens utvecklingsroman, där överbryggandet av de hinder protagonisten möter leder till att han eller hon genomgår en förändring och kommer ut på andra sidan som en klokare människa.
Marcus gör inte det, han bara överlever och tar sig ur en kris. Utifrån ser han ut att vara exakt densamma som innan, lika ivrig att klättra på karriärstegen, lika mån om att skapa det perfekta livet. Hur provocerande det än är, är det ändå just det som gör Tittaren till något mer än bara en helt okej debutroman.
Litteratur
Mattias Ronge
Tittaren
Ordfront