I sin nya diktsamling ”Barrskogarnas barn” skriver Eva-Stina Byggmästar en lovsång till de djupa skogarna. Hon är så hurtfriskt glad att jag nästan blir rädd. Själv kommer jag från en bruksort i norra Värmland med väldiga skogsområden och har en något dyster syn på barrskogar. De gör mig bara deppig. Men Byggmästar känner ren lycka över att gå omkring i en gran- eller tallskog. Hon är utan tvekan den gladaste poeten i samtida svensk poesi. Det spritter och skuttar och lallar på varje rad i hennes dikter.
Byggmästar skriver en naturlyrik som liknar ingen annans. Den är varken romantisk eller melankolisk utan entusiastiskt saklig. Hon är hej och du med allt hon möter på sina vandringar – mossa, träd, djur. Hon har på en gång barnets och den sakkunnige vuxnes blick.
träden är så söta
när de sover –
ja, nu hör man träden sova,
allt i skogen blir stilla
men i morgon bitti ska någon
säga godmorgon till dem alla
och det ska bli ännu en
underbar dag!
Byggmästars intima bruk av talspråk speglar hennes livshållning som inte är så mycket personlig utan existentiell och civilisationskritisk. Lovsången till barrskogar blir därför en lovsång till det fria livet långt bort från städer och den moderna civilisationen. I skogen känner sig Byggmästar hemma likt ett barn i den Stora Moderns famn.
Eva-Stina Byggmästar talar sig varm för det enkla och goda livet i skogsödemarkerna med bärplockning och sorglösa vandringar. Men är det egentligen ett så enkelt och gott liv? Hennes rousseauianska naivism tillåter inga mörka stråk att visa sig i den idealiserade bilden av skogslivet. Det gör att hon inte känns särskilt trovärdig, även om det är roligt och uppiggande att läsa henne. Naivismen blir till sist något manisk och påtvingad. Världen får gå åt helvete medan Byggmästar ger sig ut på ännu en hurtig runda i skogen.
Naturligtvis är det dumt att kritisera henne för något hon inte strävar efter i sin diktning, det vill säga en medvetenhet om politik och samhälle. Byggmästar får strosa omkring i skogarna bäst hon vill, men det jag saknar i hennes poesi är någon sorts intellektuell attityd. I en dikt säger hon att hon gillar att ta det lugnt och ta tid på sig. Det är ett budskap som går hem i vår superstressade tid men samtidigt är det helt menlöst och intetsägande. För att skriva angelägna dikter om livet i skogarna måste där också finnas idéer och inte bara glatt barnsliga tillrop. Hon är en obegripligt hajpad författare.