Medan det pågick tänkte jag att det var en materialiserad fantasi ur Pier Paolo Pasolinis hjärna. Berlusconi regerade Italien med privata pengar, usel TV och rutten moral. Hans bunga bunga-fester hörde hemma i Pasolinis sista film "Saló".
Ett decennium före "Saló" stod Pasolini inför sin internationella lansering som filmare, men han var tvungen att ställa in en viktig intervju med en amerikansk journalist. Han packade för att resa till Afrikas horn. Inspelningen av Medea med Maria Callas förestod. Under en enda natt skrev han istället dikten "Jag, askans sångare" formad som en självintervju. Manus blev liggande till efter Pasolinis död och trycktes först 1980. Carl-Henrik Svenstedts tolkning är lysande. Hans ilsnabba kommentarer leder läsaren rätt.
Dessa trettio sidor råpoesi bär inga spår av redigering. Texten drar in allt som faller författaren in. Det leder förstås till en del otydligheter. Dit hör ett snårigt idégods hämtat från diverse marxismer som idag är överspelade. Till dunklet bidrar också en sårig italiensk 1900-talshistoria, en historia vari Pasolini själv var en viktig aktör.
Intervjuare frågar alltid om vad som ska komma härnäst, och Pasolini skissar en ”incestfilm” (aldrig inspelad) och dramat om Pylades (som faktiskt blev skrivet), och texten glänser till av intensitet trots det freudianska omslagspapperet. Vid sidan av Marx är det nog Freud man hade velat avråda Pasolini från att ge sig så nära i lag med. Allra bäst är dikten när den naket och utan bandage berättar om den egna livshistorien.
Pasolini föddes i Friulien upp mot den österrikiska gränsen 1922. Hans far var fascist, stred i Nordostostafrika, hamnade i fångläger i Kenya och kom hem som ett vrak efter katastrofen. Brodern Guido var motståndsman men avrättades av en konkurrerande partisangrupp. Ungdomen tillbringade Pasolini i utblottade kåkstäder utanför Rom. Med sig hemifrån hade han dock litteraturen, och han gav ut sitt första dikthäfte när han var tjugo. Han slog igenom med ett par naturalistiska romaner på 50-talet. Han skrev ofta på sin barndoms språk, ”de små omständigheternas dialekt”.
Filmregin kom ganska sent in i hans liv, men han hade skrivit manus och agerat framför kameran en del innan dess. Filmerna gav honom världsrykte, men han sysslade också med dramatik, journalistik och måleri. Jag tänker ofta inför den här sortens konstnärer att de borde bestämma sig, begränsa sig. Det blir alltför många fragment i byrålådorna. Men jag tror att det blir poesin och filmerna som överlever.
Pasolini var öppet homosexuell i en tid då det knappast var möjligt, men han kunde också föreslå sig själv som katolskt helgon. Hans död i ”horskogen” i Ostia allhelgonahelgen 1975 har virats in i en mängd konspirationsteorier. Kanske var det bara vanlig bögknackning, ett simpelt rånmord. Han var både gathund och karismatisk vänsterintellektuell, en svuren fiende till den fascism som överlevt in i hans egen tid. Han var ett tidsvittne lika mångtydigt som sin tid, och han verkar ibland synsk. Vad han skulle sagt om Berlusconi är förutsägbart. Det skulle varit direkt dödande.
I "Jag, askans sångare" har han blick för landskap. Han skildrar åskvädren över lågalperna, grusåsarna och de grunda floderna, de små majsfälten – ett landskap där gullvivorna inte doftar. Han kan utvinna skönhet också ur kåkstäderna och de övergivna kustbyarna. Människor och tankar bemäktigar sig dessa landskap, och det är då den verkliga poesin föds.