Finlandssvenske Johan Bargum är en av vår litteraturs finaste novellister. Även som stilist hör han till dem som utmärker sig. Prosan är klar och distinkt, han arbetar dessutom gärna med tystnaden som element. Med sådana utsparningar i handlingen når han vältaliga resultat. I det grannskapet finns också den isbergsteknik som författaren lutar sig mot i den i dagarna utgivna romanen Seglats i september.
Det övergripande temat är uppbrott och separationer, något som även satt sin prägel på flera av hans tidigare böcker. Men den här gången utgör människolivets ändlighet i ett gränslöst universum den väldiga fonden för skeendet. Platsen är farvattnen utanför Helsingfors. I denna miljö med dess ljusförhållanden, färgskiftningar över vattnet, ljud och rörelser från djur- och naturlivet och växlande vindar tar ett livsdrama gestalt. Det finns en stark religiös dimension i den här boken. Bargum räds varken att gå i närkamp med sådant som har med förlåtelse eller samvete att göra, en högre makts nåd eller vad som i katolska kyrkan benämns äktenskapets sakrament.
Man kommer att tänka på ett nystan som rullat upp sig själv eller en tilltrasslad garnhärva vid umgänget med den här boken. Den börjar som en ordinär berättelse om hav, båtar, bryggliv och segling. Men snart har man trillat ner i de första fallgroparna. Och så går det på. Utformningen må vara minimalistisk. Men när det gäller intrigen är den genomförd med filigrankänsla. Dessutom vrider och vänder Bargum oavbrutet på perspektivet. En ledtråd till läsaren är den omvända kikare som förekommer under skeendets gång. Och som om inte det var nog, klänger hela konstruktionen på en deckares utsida. Där finns en kommissarie som får ta emot många av bokens förtroenden. Men att människor försvinner är mera tillvarons villkor än några kriminaltekniska eftergifter. Seglats i september är en berättelse om tre seglingsentusiaster. I det avseendet är Johan Bargum kunnig som få, när de olika sjötermerna apostroferas eller allt som ingår i en segelbåtsrigg. Han har också god hand med vad som måste till, både när segel sätts eller när någon anlöper en natthamn. Som stämningsmålare är hans utförsgåvor betydande för det som går att uppleva i sittbrunnen eller vid stranden från någon kobbe. Dramatiken i romanen finns både inombords hos de medverkande och i deras inbördes relationer. Huvudhandlingen är enkel, en segeltur under eftersäsongen med skepparen Olof och dennes affärskontakt Harald ombord. Det är jämnåriga Elin, till vilken bägge står i var sitt förhållande, som ger berättelsen dess viktigaste nerv, riktigt hur det går skall inte avslöjas här.
Johan Bergum låter minnet och hur det fungerar, vad som ligger bakom våra val och beslut och i en vidare mening vad som styr våra liv bli några av romanens huvudfrågor. Men också våra förhållningssätt till döden. Det här är ingen bok man tar till sig och sedan lägger åt sidan. Det begränsade formatet till trots är det en både rik och mångbottnad berättelse vars innebörder behöver flera omläsningar innan de klarnar.