Mångbottnad och grym saga

"Århundradets kärlekskrig" är en berättelse som förtjänar att tas på allvar, skriver UNT:s Amanda Setterwall Klingert.

Romandebut. Ebba Witt-Brattströms skönlitterära debut också idéhistoriska dimensioner, skriver Amanda Setterwall Klingert.

Romandebut. Ebba Witt-Brattströms skönlitterära debut också idéhistoriska dimensioner, skriver Amanda Setterwall Klingert.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Litteratur2016-03-21 10:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga" från 1978 är en modern klassiker. Historien om ett äktenskap i skarven mellan tidsandor satte ord på mångas verklighet: kvinnan som yrkesmänniska och familjeslav i ett var omöjlig, och männen måste förstå det. I en artikel i DN från 2013 skildras sagans slut som en försoning: Henrik Tikkanen förstod på dödsbädden att hans hustru aldrig varit ett hot, att det gick att ”stå i bredd”. Artikeln är skriven av Ebba Witt-Brattström.

Tre år senare ligger hennes eget epos om ett kraschat förhållande, ”Århundradets kärlekskrig”, framför mig. Skilsmässan från Horace Engdahl är känd och vår tids kulturella stjärnpar krossade många hjärtan när de bröt. Och nu? Henrik och Märta talade genom litteraturen. Ännu tidigare skilsmässolitteratur, som Strindbergs ”Giftas”, är maskerade monologer. Hursomhelst är det en gedigen tradition Ebba Witt-Brattström skriver in sig i, och hennes ”skönlitterära” debut har förutom verklighetsbakgrund också idéhistoriska dimensioner. Förra årets svettigaste debatt, den om ”kulturmannen”, hade som bekant Witt-Brattström i ena ringhörnan, inlägg som också hunnit bli bok under titeln "Kulturmannen och andra texter".

I "Århundradets kärlekskrig" arbetar ”han” för den mäktiga Styrelsen. Hans hustru, ”hon”, arbetar på Departementet. Prestigepositioner och ett perfekt äktenskap utåt. Inåt något helt annat. Problemet är inte som hos Tikkanen alkoholism och oförmåga i hushållet, utan att trettio år på en gemensam privat men varsin offentlig arena har skapat ett gytter av anklagelser. Den heta gröt allt rör sig kring är en nog så stark drog: narcissism. Mannen talar om sin ”upphöjelse” utan ironi eller självdistans. Berömmelse och titlar är hans opium. Hon har alltid hjälpt honom, men skäms över hans pompösa skryt och känner att livet blivit en fars.

Han förnekar för det mesta och slår tillbaka. De vill båda punktera vad de upplever som den andras perfektionsfasad, gärna inför respektive hord av ja-sägare. Och mellan hån och passion får vi en kulturhistoria i miniatyr: de talar genom Boye och Benedictsson, Wagner och Goethe, Södergran och Euripides. När de ibland, stridströtta, pausar slappnar också orden av. Då minns de kärleken: hon såg en öppen fritänkare, han en sol som lyste upp hans liv. Ja, just det. Hans liv.

”Han” är varken ond eller obegriplig, om nu någon trodde det. Jag vet inte om Witt-Brattström har avsett det, men det finns en dimension av något mer allmängiltigt än en ”kulturman” här. ”Han” är en konstnärsmyt som förvisso historiskt mest utnyttjats av män, men inte bara. En person som vill få vara självupptagen och världsfrånvänd alltid. Visst är det socialt och familjemässigt patetiskt, men mellan raderna finns också en skildring av konstens roll i en människas liv. För honom tycks vägen dit, till dimensionen bortom vardagen, gå via suggestion, rekvisita och en grandios självbild. Med det perspektivet är det inte konstigt att han försvarar farsen, även då han glimtvis får syn på den. Och att älska offentligheten är ju varken specifikt manligt eller unikt för kulturbranschen. Problemet är att han inte förklarat, förrän indirekt och för sent, att han inte som hon såg familjelivet som den främsta konsten. Hon var en sol för honom, men mest till att lysa på det konstverk som var han.

På sistone har Witt-Brattström talat i intervjuer om vikten av att kommunicera med ”mannen” oavsett allt. ”Han” har i århundraden varit tyst om, och därmed förnekat, vad kvinnor faktiskt skrivit. Henrik Tikkanen var undantaget som vågade svara. För det mesta talar dock männen i en egen offentlighet, menar Witt-Brattström. Men de måste svara någon gång! Denna önskan är inte en liten sak. Att bli hängd i tysthet är värst, som Voltaire sa.

Jag vet inte om "Århundradets kärlekskrig" kommer att beröra lika många som "Århundradets kärlekssaga". Jag vet inte om ”han” bara är Engdahl eller sydd av delar från olika kulturmän, ett ”Witt-Brattströms monster”. Men en sak vet jag: berättelsen förtjänar att tas på allvar. Det är en mångbottnad och grym saga om ett förhållande som tidigt fick estetiska dimensioner, som utnyttjas i karriärer och som argument. Läs den, gärna två gånger med olika identifikation om ni törs. Och lägg för all del inte all vikt vid titelns sista stavelse! För en sak är säker: få i samtida svenskt kulturliv tror på kärleken som Ebba Witt-Brattström. Det är både märkligt och fantastiskt.

Litteratur

Århundradets kärlekskrig

Ebba Witt-Brattström

Norstedts