Brittiska Hilary Mantel är den första kvinna som två gånger har belönats med det prestigefulla Man Bookerpriset och dessutom den första författaren som fick priset för två delar i samma romansvit (Wolf Hall 2009 och Bring Up the Bodies 2012). I hemlandet har hon kallats den viktigaste nu levande brittiska författaren, samtidigt som hennes röst hörs i allehanda dagsaktuella frågor. Personligen har jag hunnit tumma ordentligt på de två romanerna i brittisk storpocket när Wolf Hall nu äntligen når svensk publik.
Mantels berättelse om statsmannen Thomas Cromwell, en smeds son som blev en av de mäktigaste politikerna under Henrik VIII:s regeringstid, är en annorlunda och fascinerande ingång till en historia som blivit västerlandets (populär)kulturella allmängods.
Få berättelser ur den europeiska historien har fått en sådan anekdotisk status genom tiderna som den om Henrik VIII och hans sex hustrur. Förvisso är Henrik VIII ihågkommen som den mäktiga och tyranniska monark som bröt med påven och därmed gav början åt den engelska reformationen, men den populära bilden av honom handlar ofta om hans omåttliga sexlust. Hans ständiga jakt på nya fruar hade dock också att göra med hans desperata väntan på en manlig tronarvinge av Tudorblod. Bland Henriks sex gemåler är Anne Boleyn onekligen den mest mytomspunna.
Wolf Hall börjar under de mest dramatiska åren av Henrik VIII:s regeringstid då kungamakten tycks förlamad av väntan på annulleringen av hans första äktenskap. Efter den tidigare så mäktige kardinalen Thomas Wolseys fall år 1530 blir hans lärling Thomas Cromwell en av kungens närmaste män.
Hos Mantel är Cromwell komplex och fängslande: han är en ”self made man”, en diplomatisk begåvning med sinne för affärer, en före detta soldat kapabel till en hänsynslös maktkamp och samtidigt en hängiven familjefar med stark släktkänsla. Han har även en mycket modern syn på barnuppfostran. Hans storfamilj i huset Austin Friars är själva motsatsen till Henrik VIII:s skrämda hov.
Titelnamnet Wolf Hall syftar i övrigt inte bara på familjen Seymours gods, som kungens tredje hustru Jane Seymore kom från. Det står även för den ofta dödliga maktkampen i Henrik VIII:s närmaste krets. I denna finns den primitive Suffolk och den intrigante Norfolk, den sluge Boleyn och den ärelystne Gardiner samt den fanatiske inkvisitorn Thomas More (vars roll som renässanshumanist Mantel helt förbigår).
Även om Wolf Hall i första hand är en roman om män och makt tecknas även Anne Boleyn osentimentalt och kritiskt. I Cromwells ögon är hon föga attraktiv, kall och beräknande. Det gäller att få henne till bundsförvant om hon inte ska bli ens fiende. Men kanske vägrar romanens Boleyn helt enkelt att enbart behandlas som en vara på den kungliga köttmarknaden?
Mantel använder ganska lite historisk rekvisita: det är snarare människors tankar, motiv och handlingar som ska uppta oss än puffärmar, gobelänger, sniderier och möbler. Även språket är modernt om än späckat med tidsenliga begrepp, något som Jesper Högström i sitt absolut fantastiska översättningsarbete så väl återger (se hans egen artikel om dusterna med romanen i Dagens Nyheter 3/8 2013). Jag blir särskilt glad åt att han återupplivar alltmer bortglömda ord som däka, nabo eller krank.
Jag tror att Wolf Hall både kan fängsla dem som vet föga om Henrik VIII:s tid och dem som brinner för de mörka och skrämmande berättelserna om Tudordynastin. Så nu hoppas jag bara att Mantel är i färd med trilogins sista del – och översättaren med Bring Up the Bodies.