Man kan vara en annan

Att vara "längst ner på skalan över hur man kan bo" i förorten, att inte känna sig hemma när man är hemma och undra över identitet och tillhörighet - ett stort och alltid angeläget ämne för vilken litterär form som helst.
Uppsalaförfattaren Anneli Östlund väljer poesin som genre, när hon i diktsamlingen Konsten att sova vaken berättar om sin uppväxt i Stockholmsförorten Jakobsberg och sitt vuxenliv i Uppsala.

Som alla bra diktsamlingar har den här mer att ge, än vad man tar till sig vid en första läsning. På ytan ett poetiskt reportage från förortsliv till universitetsstadstillvaro. Under ytan den existentiella krisen hos en ung människa adopterad från Korea, med ny hemvist i ett höghusens lågstatusfolkhem och senare vuxenliv i Uppsala.
Förortslivet skildras med en känsla av alienation. Ett besök i Korea bygger på upplevelsen av främlingskap: om hudfärgen avviker i Sverige, så är det språket och kulturen som inte stämmer i Korea.
När diktsamlingens jag har flyttat hemifrån och står på trappan till Carolina Rediviva, "kliver (hon) in i en ny biografi". Nu kan hon "skulptera" sitt jag och sitt liv, tänker hon sig.

Det måste finnas en hög igenkänningsfaktor i en diktsamling som denna. Hur många studenter känner inte igen sig i detta att man lämnat uppväxten bakom sig, valt en riktning och tagit de första stegen på okänd mark: livet ligger framför en och den man förut var, i andras ögon, är okänd här. Man kan vara en annan! Söka sig fram till vem man är och vill vara.
Med tiden förlåter författaren dock sin förort och den, representerad av barndomens hyreshus, har något att säga henne: "Som om denna lägenhet/ efter att jag flyttat ut och förskjutit den,/ förlät mig".
Det finns trots allt ett hemmahörande som är av godo också i uppväxten: det är där författaren kom till.
Några av samlingens allra kortaste dikter är små poetiska pärlor; de liknar japanska kortdikter uttryckta i svensk form, till exempel Parken: "Här höll någon mig en gång; konturer/ förblandade. Vilket/ oskuldsfullt år som helst."
Och Mälarfjärden: "Ormbunksplymer, sanka dofter./ Närsynta trevar vi efter kusten./ Björkar står upp i vit försagdhet./ En himmel/ över det erotiska gräset."
Det är framför allt i dessa korta dikter som berättelsen tydligt lämnar prosan och blir poesi, den litterära form där utrymmet mellan raderna ger läsaren gott om plats och tid att återvända till.
Men också insprängda i de längre berättande och beskrivande dikterna finns formuleringar, som skulle kunna lyfta ur just dessa dikter och landa i andra sammanhang, vara utgångspunkt för ny, stram poesi.
"Jakobsbergsnatten ankrar invid gatlyktorna..."
"Det går inte att resa till Korea, att gripa/ efter byar av tid..."
Ingen tvekan om att Anneli Östlund har mer att berätta och kommer att göra det. Förhoppningsvis i form av ännu stramare poesi eller i den blandning av poesi och prosa hon använde i den föregående boken, hennes andra, Theodoras, min bok.

Man kan vara en annan

Några av de allra kortaste dikterna är små poetiska pärlor, skriver Lena Köster om Uppsalaförfattaren Anneli Östlunds nya diktsamling.