Mäktigt och storslaget om överlevnad

När man läser Majgull Axelssons i dag utgivna roman Den jag aldrig var finns det fog att fråga sig vad som kom först: temat, gestalterna eller själva berättelsen. Hela boken kan sägas handla om skuldkänslornas anatomi. Och vad författaren uppenbarligen är ute efter är att hitta alternativa livshistorier, som skulle kunna förklara huvudpersonens känsloliv. Eller rentav motivera hennes brist på känslor.Det finns i Majgull Axelssons författarskap ett tydligt socialt patos. Men också vittförgrenade insikter i särskilt kvinnliga självbilder. Bägge dessa inslag ingår i den nya romanens förutsättningar. Därutöver ligger dess utformning nära det som brukar kallas kontrafaktisk historieskrivning, dvs de försök som emellanåt görs för att spekulera över vad som kunde ha hänt, om viktiga förlopp tagit en annan väg än den faktiskt kända.DubbelnaturDet är på ett liknande sätt Majgull Axelsson prövar sig fram i sin roman, undersöker alternativa utvecklingsvägar och söker efter perspektiv som ställer det som skett eller sker i ett nytt ljus. Det är sådana överväganden som ligger bakom hennes val att framställa huvudpersonen som en dubbelnatur, emellanåt kluven i två jag och försedd med olika livshistorier.Samtidigt är denna gestalt som går under namnet MaryMarie en enda individ. Som sådan växer hon upp i småländska Nässjö. Hennes pappa har förflutet som busschaufför men är sedan ägare till en kemtvätt. Mamman kommer till Sverige med de vita bussarna men plågas livet igenom av sina minnen från Auschwitz. Själv drömmer MaryMarie om en framtid som journalist.Ingen smickrande bildDet är också i det yrket hon gör karriär. Först som vikarie, sedan som reporter och ledarskribent innan hon blir chefredaktör för Aftonbladet. Därifrån handplockas hon av "Bergakungen", dvs statsministern, till att bli biståndsminister. Att det är Göran Persson som står för utnämningen är lätt att se. Majgull Axelsson ger honom knappast någon smickrande framtoning.Men även om hon visar förståelse är hon heller inte särskilt skonsam mot den integritetskränkande kvällstidningsjournalistik som utan att blinka lyfter fram all eventuell otvättad byk som politikerna försöker dölja i sina privatliv. Däremot får den vanära som därvidlag uppnås väl numera sägas vara ett osäkert vapen för tredje statsmakten. I all synnerhet som den skam som eftersträvas bara fungerar lite slumpmässigt och i somliga fall.På kant med sig självaMajgull Axelsson nöjer sig också huvudsakligen med att antyda och fullföljer aldrig sitt angrepp på en journalistik som emellanåt kan anta omänskliga proportioner. Viktigare för henne och den här boken är att skildra människoöden på kant med sig själva. Och som i sina roller mer eller mindre försöker slippa ifrån sina egna liv. Det är dock ingen enkel ekvation som författaren samtidigt försöker lösa när hon dessutom lägger till en identitetsproblematik, där frågan om vem en männi-ska är befinns sakna några enk­la eller entydiga svar.Redan bokens uppbyggnad förutsätter en individs glidningar mellan sina olika men möjliga jag. MaryMarie är journalist och minister. Och då med tonvikten på Mary och varje fall under en del av handlingen. Men hennes liv innehåller även ett mångårigt straff på kvinnofängelset Hinseberg för mord på den egna maken. Det är i den senare skepnaden hon heter enbart Marie. Ibland för den ena personen ordet. Ibland ses skeendet genom den andra. Och som om inte det var nog låter Majgull Axelsson dem emellanåt även betrakta varandra.Olika tidsplanFör vännerna i Biljardklubben Framtiden är det dock MaryMarie som gäller. I klubben ingår en grupp ungdomar, som en gång träffades i samband med att de alla vunnit pris i en av regeringen utlyst uppsatstävling på temat Folkstyre och framtid. De håller sedan ihop under en stor del av bokens gång i vad som närmast kan ses som en syskonrelation.Det är dock mellan dem parförhållandena uppstår. Och eftersom flera av dem saknar and­ra anhöriga, utvecklas deras vänskap på ett sätt som tillhörde de en och samma familj. Romanen hoppar mellan tidsplan i nuet och i det förflutna och mellan miljöer, alltifrån det fiktiva landet Grigirien, beläget i Östeuropa, till sommarlandskapet vid en småländsk insjö. Under tiden utvecklas olika motiv där prostitution, trafficking med unga kvinnor från länderna utanför EU, patriarkala samhällsmönster och avarter i svenskt kulturliv är några av de mest framträdande.Vid sidan av bokens diskussion om alla sanningars och i viss mån verklighetsbeskrivningars relativitet är det framför allt genom porträttet av MaryMarie som läsningen av den här romanen utvecklas till ett sådant gripande läsäventyr. När Majgull Axelsson utvecklar sina tankar om förlåtelse och försoning påminns man om en annan av böckerna i höst, Björn Ranelids Bär ditt barn som den sista droppen vatten.Hos Axelsson tilldrar sig frågorna om samvete, hat, hämnd och försoning dock på ett mera allmänmänskligt plan. Och den afasi som MaryMarie drabbas av vid flera tillfällen, i sammanhang som har med dessa spörsmål att göra, får närmast en existentiell innebörd, när talet kopplas till förmågan att leva. Däremot finns det överensstämmelser mellan böckerna i den hållning av självbenådning som fått genomslag hos båda författarna.ÖverlevnadsinstinkterNär Majgull Axelsson talar om skammen att finnas till som om den skulle vara en specifikt kvinnlig erfarenhet, undrar man dock om det snarare inte handlar om en klassfråga. Helt på författarens linje infogar man sig i stället när hon använder albatrossen som en central metafor. Den har i boken en besvärjelsefunktion men kan även i sin egenskap av stormfågel tolkas som en symbol för ett mentalt jagförsvars sista utpost för att hålla en outhärdlig verklighet på avstånd.Men kanske också som ett samlat begrepp för de överlevnadsinstinkter författaren utmanar, prövar och låter MaryMarie bäras av ända till slutet. I varje fall är det de som får sista ordet i denna Majgull Axelssons storslagna och mäktiga roman.