Mäktig amerikansk samtidsskildring

Det amerikanska samhället och dess värderingar, symboler och arketypiska figurer är ett ämne som har sysselsatt Joyce Carol Oates i nästan hela hennes rika och vittförgrenade författarskap. I sin nya roman, Dödgrävarens dotter, täcker hon ytterligare en liten bit av den amerikanska nutidshistorien: immigrationen under förkrigstiden och antisemitismen i USA.
Boken handlar om den judiska familjen Schwart som på trettiotalet flyr undan nazisterna till USA. I New Yorks hamn föds deras dotter Rebecca, som därmed blir en "äkta" amerikansk medborgare. Familjen bosätter sig i nordöstra USA, där Jacob Schwart, som i Tyskland arbetade som matematiklärare, får anställning som kyrkogårdsvaktmästare. Rebecca blir "dödgrävarens dotter".
Vid tretton års ålder blir hon föräldralös och tvungen att klara sig själv. Hon tar jobb som städerska på ett hotell, där hon träffar sin blivande make, bryggeriagenten Tignor, som är charmig och karismatisk men också våldsam och oberäknelig. I ett utbrott av svartsjuka misshandlar han nästan henne och deras son till döds, och Rebecca tvekar inte, hon tar pojken och sticker. Tillsammans ger de sig ut på en planlös resa genom efterkrigstidens USA, och det är först när hon upptäcker att pojken har en sällsynt musikalisk begåvning som deras färd får en mening: hennes son skall bli en stor pianist.

Dödgrävarens dotter är en mäktig roman, förmodligen Oates mest ambitiösa sedan Blonde (2001).
Också här använder hon en ensam, utsatt kvinnas levnadsöde för att belysa ett visst skede i USA:s moderna historia. Boken tecknar bland annat en kritisk bild av antisemitismen i det amerikanska samhället. Den yttrar sig inte bara i hakkorsen som klottras på familjen Schwarts dörr, utan också i myndigheternas behandling av de judiska flyktingarna. Ett centralt motiv i boken är Marea, ett fartyg som anländer till USA 1941, lastat med människor på flykt undan nazisterna. Det avvisas emellertid i New Yorks hamn och tvingas återvända till Europa, där många av de skyddssökande hamnar i koncentrationsläger. Det finns för övrigt något tidlöst över denna beskrivning av flyktingarnas utsatthet. Den skulle lika gärna kunna handla om asylsökande från Mellanöstern eller Afrika.
Oates är också kritisk till arbetarklassens villkor i efterkrigstidens USA. Skildringen av Rebeccas arbete vid det löpande bandet på en fiberrörfabrik i Niagara genomsyras av både indignation och inlevelse, och läsaren tvingas hela tiden påminna sig om att boken faktiskt utspelar sig i femtiotalets USA och inte i artonhundratalets England.
Som alltid hos Oates står den kvinnliga erfarenheten i centrum. Dödgrävarens dotter är tillägnad Joyce Carol Oates farmor, och boken sägs bygga på hennes levnadsöde. Den skulle mycket väl kunna beskrivas som en lågmäld hyllning till alla dessa kvinnor som trots att de motarbetas av misshandlande män ändå lyckas ge sina barn en dräglig uppväxt. Porträttet av Rebeccas mor, som av sin make förbjuds att tala deras modersmål, tyskan, men som inte heller behärskar det nya språket och därför försjunker i stumhet, är gripande.

Dödgrävarens dotter är en engagerande roman, men det är framför allt den första delen som beskriver Rebeccas uppväxt på kyrkogården och hennes förhållande med den hetlevrade Tignor som gör boken läsvärd. Den unga Rebecca är en fascinerande karaktär, inte minst för att hon skiljer sig så skarpt från de helylle-amerikanska flickor som Oates gärna skriver om. I bokens andra del genomgår hon emellertid en metamorfos. På flykt undan sin psykopatiske make antar hon ett nytt namn och förändrar både sitt utseende och sin personlighet. Plötsligt har den buttra, judiska fabriksarbeterskan Rebecca Schwart, med sitt svarta toviga hår, sina nariga, grova händer och olivfärgade hy blivit den bleka, rödhåriga Hazel Jones, som rakar benen och målar naglarna, och har ett pärlande skratt och ett kokett och flickaktigt sätt. De båda kvinnorna är så olika att det känns som om man läser två olika böcker, som Oates fått för sig att slå ihop till en.
Samtidigt som den personlighetsförändring som beskrivs i boken inte känns särskilt trovärdig, är Rebeccas förvandling intressant eftersom den skulle kunna läsas som en allegori över de krav på anpassning och konformitet som ställs på både kvinnor och etniska minoriteter, om de vill nå framgång i ett samhälle som styrs av patriarkala och kristna, anglosaxiska värderingar. Och mycket riktigt, Hazel Jones gör naturligtvis succé, och får tack vare sina glänsande röda naglar och slanka, välrakade ben tag på en rik och snäll karl som avgudar henne, betalar för sonens pianolektioner och installerar henne (som hemmafru) i en herrgårdsliknande byggnad i Florida. Det är inte utan att man undrar om inte fiberrörfabriken hade varit att föredra.

Mäktig amerikansk samtidsskildring

Joyce Carol ­Oates ­fortsätter sin ­undersökning av den ­amerikanska sam­tiden i sin nya roman ­Dödgrävarens dotter, skriver Catrin Ormestad.

Joyce Carol Oates fortsätter sin undersökning av den amerikanska samtiden i sin nya roman Dödgrävarens dotter, skriver Catrin Ormestad.