Mah-Jongs styrka dess svaghet

Kvinnorna bakom Mah-Jong (Helena Henschen, Veronica Nygren, Kristina Torsson) ville jobba med svensk textil- och konfektionsindustri i ett läge när den höll på att gå under, och de vägrade att förlägga produktionen till låglöneländer, vilket ledde till att bara hög- och medelinkomsttagare hade råd med deras kläder. Samtidigt som de ville göra kläder för den vanliga, arbetande människan, konstaterar bokens författare Salka Hallström Bornold.Hantverk en förutsättningHon skriver också att de ville producera en kvalitet som förutsatte ett mänskligt hantverk i ett skede när människor byttes mot maskiner, vilket resulterade i dålig kvalitet. De skapade tidlösa baskläder på 60- och 70-talens ideologiska grunder, och fick därmed sin tid utmätt. Mah-Jong var ett klädmärke som motsatte sig modesystemets regler. Ett vänsterföretag som verkade i en marknadsekonomisk verklighet. Kvinnor som drev ett föredrag. De var som om de tiggde om mothugg, skriver Salka Hallström Bornold.Genom att intervjua dem som var med, genom att ta del av dokument, tidningsartiklar med mera har hon kunnat skildra inte bara Mah-Jong utan också den tid som företaget verkade i. En fantastisk prestation som blir extra intressant av det faktum att Salka Hallström inte ens var född när Mah-Jong startade (kanske är detta samtidigt en av förklaringarna till varför boken blivit så bra).Barbie förbjudenMen hon var, för att citera hennes egna ord, en av de där 68-ungarna som Lukas Moodysson tog parti för i sitt 70-talsepos Tillsammans. De som påtvingades plyschbrallor, förbjöds att dricka Coca-Cola, läsa Starlet och leka med Barbie. Det är sådant som står i vägen, säger hon, historien går förlorad i nostalgi och avböner. Eller i ren glömska. Men historien om Mah-Jong, menar hon, är alldeles för viktig för att gå förlorad på det sättet. Dessutom: Mah-Jong är inte bara dåtid, det är också nutid, ett drama om vår egen samtid.Författaren tar "velourmannen", en ny, modern mansvision, och deras reklamkampanjer som exempel. Mah-Jong var både formgivare och opinionsbildare och de arbetade med etiska principer långt före någon annan.Tre kan inte leka, sägs det. Men de gjorde det, säger Suzanne Osten, regissör och barndomsvän till Veronica Nygren när hon intervjuades av Salka Hallström Bornold maj i år.Politiskt släktträdAlla tre hade gått på Konstfack, alla tre hade sytt sina egna kläder i minst tio år innan de startade, alla tre var också på något sätt släkt med varandra. Efter en modevisning på Moderna museet kom tanken på att gå samman. Men vill man, skriver Salka Hallström Bornold, så kan man brodera ihop ett politiskt och formhistoriskt släktnät med förgreningar ända tillbaka till 1800-talet (intresserade hänvisas till boken).Efter tre år blev de ändå bara två. Efter vad Kristina Torsson, allmänt kallad Stina, kallar "lång och varaktig söndring" hoppade Helena Henschen av. Hon vrålade och skrek, slängde igen dörren och kom aldrig mer tillbaka. Det hade gått bra med samarbetet kring formgivningen men inte när det gällde den företagsekonomiska delen. Hon och Stina Torsson hamnade i skarp motsättning till varandra.Lever i minnetMah-Jong är ett av de mest identitetsskapande varumärken som funnits i Sverige, vilket bland annat bevisas att det lever kvar i människors minne ett par decennier efter att företaget lagts ner. Många har kallat Mah-Jong för vänsteruniform men så var det inte, menar Salka Hallström Bornold, åtminstone inte i början. Det var en helt egen gren av den progressiva rörelsen som gjorde Mah-Jong till sin uniform: Kvinnorörelsen. Därför har boken också blivit en beskrivning av svensk kvinnorörelse på 60- och 70-talen.Det finns mycket att känna igen sig för den som var med på den tiden och mycket att ta till sig för den som är jämnåriga med författaren. Det är spännande, roligt och intressant. För att inte tala om alla modebilder, tidningsfoton och affischer!Börja med att studera dem. Sedan är ni fast.Utställningen om Mah-Jong finns på Nordiska museet till och med 6 januari nästa år. För dagen skrev om utställningen den 13/9.