Magnifik bok om intellektuell krets

Bloomsburygruppen hör till de konstnärliga och intellektuella nätverk som är lika svåra att klart definiera som de är kulturhistoriskt betydelsefulla. Namnet syftar på några kvarter i centrala London där en brokig skara bildkonstnärer, författare, kritiker och forskare höll till under 1900-talets första decennier. De mest betydande var historikern Lytton Strachey, romanförfattaren Virginia Woolf, nationalekonomen John Maynard Keynes och målaren Duncan Grant. De umgicks flitigt, oupphörligen diskuterande, och ingick i olika homo- och heterosexuella konstellationer med varandra. De levde ostentativt bohemiskt och hyllade frihet, skönhet och godhet som högsta värden.

Bloomsbären - the Bloomsberries - har under åren lockat till sig en lång rad av levnadstecknare och uttolkare och till dem sällar sig i dag DN-konstkritikern Ingela Lind med sin bok Leka med modernismen. Den är inget mindre än en fullträff. Tilläggas bör dock att vapnet är hagelbössa med flera träffar inom en vid cirkel och enstaka korn som hamnat snett. Men det gör inte så mycket. Sakkunskapen, det personliga engagemanget och den lättflytande stilen samverkar till en synnerligen stimulerande läsning.

Det första kapitlet är visserligen besynnerligt: ett utfall mot Axel Munthe och hans villa San Michele på Capri där Ingela Lind befann sig som gäst för att komma i gång med sitt länge närda Bloomsburyprojekt.
Hon finner personen Munthe lika hycklande och smaklös som det monument över sig själv han skapade med sin villa. I ett försök att bredda sin kritik dömer hon ut honom som arvtagare till symbolismens pessimism och dödskult och mot honom ställer hon Bloomsbärens sunda optimism och tro på det goda och sköna livet. Om hon inte stirrat sig blind på all pseudobråten i villan utan ägnat hela Capri en tanke skulle hon funnit flera beröringspunkter. För hundra år sedan utgjorde det lilla samhället högt uppe på ön en tillflykt för homosexuella författare och konstnärer, precis som Bloomsbury vid samma tid. Efter att på tre sidor ha halshuggit stackars Munthe är han dessbättre ute ur sagan och Ingela Lind övergår till sitt ämne.

Bloomsburygruppens rötter sträcker sig långt bakåt i tiden, till 1800-talets början då en skara på tolv studenter vid universitetet i Cambridge grundade en diskussionsklubb som efter deras antal fick namnet Apostlarna. Det gränsöverskridande - i dag skulle vi säga tvärvetenskapliga - tankeutbytet har alltid karakteriserat Cambridges akademiska miljö, i motsats till de ofta höga murarna mellan olika ämnen och fakulteter här i Sverige. De självständiga collegen med sin måltidsgemenskap har motverkat både centralstyrning och fackidioti. Lägg därtill ett starkt inslag av homosexuella lärare och studenter och vi har en komplett bild av den grogrund som Bloomsburygruppen växte fram ur. Flera av dess medlemmar hade tillhört Apostlarna.

Socialt sett tillhörde Bloomsbären i allmänhet den högre medelklassen med enstaka adliga inslag som filosofen Earl Bertrand Russell. Lind tecknar en rad levande porträtt av de viktigaste gruppmedlemmarna med tonvikt på de bildkonstnärligt verksamma. Hennes favorit är visserligen Virginia Woolf men om hennes litterära särart har hon mindre att säga. Det är framför allt målarnas art av modernism hon försöker fixera: det rör sig inte om den aggressiva bildstormande typen à la futurismen eller patetiskt omstörtande à la expressionismen utan en mer lekfullt avspänd variant.

Ett av den lindska bössans hagel som träffar snett riktas mot Oscar Wilde, enligt henne en av gruppens föregångare. Hans akademiska ursprung var visserligen inte Cambridge utan Oxford men han kan ändå anses ha förmedlat ett arv långt bortom Apostlarna: det klassiska från Platons Gästabud där måltidsgemenskap, homosexualitet och fritt strövande diskussion om det sköna och goda föregriper centrala drag hos Bloomsburygruppen.
En punkt på gruppens program var könsmässig och social jämlikhet. Som Lind visar var det sämre beställt i praktriken än i teorin. Kvinnorna förmenades alltjämt akademisk utbildning och det obligatoriska tjänstefolket höll både konkret och bildligt till i källarvåningen. Den sidan av saken skildras i en bok så färsk att Lind inte hunnit ta del av den: Alison Lights Mrs Woolf and the Servants: An Intimate History of Domestic life in Bloomsbury (passande nog utgiven på Londonförlaget Bloomsbury).

Den bild Ingela Lind tecknar i sin bok förenar historisk överblick med sinne för målande detaljer, men det som gör den verkligt angelägen i dag är något mer: anknytningen till idéer och strömningar under senare delen av 1900-talet. Hon är gammal nog för att ha egna erfarenheter av hippier, flower power och maj 68 och ser många likheter. Pacifismen har de gemensam, likaså den programmatiska sexuella promiskuiteten och föraktet för kapitalet. Men skillnaderna är lika viktiga.

Bloomsburyfolkets krav på intellektuell skärpa till exempel kontrasterar mot proggenerationens flummighet. Lind ser för- och nackdelar på båda hållen utan att ta ställning för eller emot. Den idémässiga öppenheten och viljan till intellektuell självprövning är för henne det positiva i arvet från britterna -och hon förvaltar det för egen del med den äran.

Magnifik bok om intellektuell krets

Ingela Linds bok om Bloomsburygruppen är ingenting annat än en fullträff, skriver Staffan Bergsten.