Det börjar med en begravning och med minnet av hur samma kyrka tio år tidigare stod i brand. Och fastän jag vet att detta utspelar sig i en större stad kan jag ändå inte låta bli att tänka på Föllinge kyrka som brann i mitten av 90-talet (en händelse som också lånat ut inspiration till Kerstin Ekmans Skraplotter) Ola Nilsson skriver om i öppningsscenen till Kärleken gömmer minnet. Så intimt förbundna med Jämtland är både hans böcker och hans karaktärer att det känns som om han alltid är där – även om han skriver om en helt annan plats.
Begravningen är konstnären Eskils, och där för att säga farväl till honom är vännerna Arvid och Stefan; den förra även han konstnär i ständig längtan efter Eskils bekräftelse, den senare där för att han och Arvid hänger ihop sedan barnsben. Författaren Mirjam, som är den tredje delen av denna ursprungliga treenighet är inte där, eftersom hon aldrig förstått sig på Arvid, Stefan, Eskil och deras manliga vänskap. Hon och Stefan möts upp på stamhaket sedan, för att som vanligt döva tillvaron med alkohol. Men spriten tycks inte kunna gömma minnet helt och hållet, och tvivlen stiger sakta till ytan: varför har de hängt ihop alla dessa år, och hur bra är de för varandra egentligen?
Det är om dessa tre vänner sista delen i Ola Nilssons Jämtlandstrilogi handlar, om dem som lämnat byn i praktiken, men som för alltid är formade av sitt ursprung och av den otäcka händelse som gjorde att det överhuvudtaget blev just de tre. Parallellt med deras berättelse löper också Alices minnen av sonen Sixten som blev SS-soldat och stupade för Hitlers sak. Hennes historia binds i och för sig delvis samman med Stefans, men är i huvudsak bara hennes egen.
Och det är precis på det sättet Ola Nilsson har arbetat i Hundarna (2010), Änglarna (2011) och nu Kärleken gömmer minnet. De tre romanerna innehåller berättelser och episoder som alla är fristående men som löst hänger ihop av särskilda förbindelser eller för att de är tematiskt sammanlänkande. Det är en estetik som inte sällan påminner om filmsekvenser – ibland är episoderna så stillastående utsnitt att jag tänker på fotografier – och överhuvudtaget är Nilssons språk väldigt visuellt. Om ingen bra filmmakare tar sig an denna trilogi är det ett hemskt slöseri.
Nåväl. Nilssons böcker har kallats ”svensk country noir”, och det är väl en okej etikett om man behöver sådana. Hans lojalitet med det jämtländska landsbygdsperspektivet är okuvlig (det betyder inte att han romantiserar!), och de människoliv han skildrar är alla kantade med svärta på olika sätt. Man skulle kunna mejsla fram tre stora teman, ett för varje bok, och påstå att Nilsson i tur och ordning skriver om social misär, psykisk sjukdom och slutligen den mer övergripande existentiella tomhet som präglar de tre vännernas liv i Kärleken gömmer minnet.
Men egentligen är det omöjligt att säga att det ena romanen är si och den andra så. För trots att alla dessa berättelser som utspelas i samma jämtländska by sker helt parallellt, är trilogin som sådan en sammanhållen enhet. Det är en värld Ola Nilsson har skapat; en Jämtlandsvärld med en särskild doft, en egen ton. Omisskännlig. Den är måhända alltid brutal i någon mening, men aldrig hopplös. Få har lyckats skildra ljuset i mörkret och mörkret i ljuset som Nilsson utan att det blir sökt.
Orsakerna till detta är främst två. Dels har Nilsson, själv uppvuxen i Jämtland, en stark förtrogenhet och lojalitet med den värld han skildrar och hans ibland råa realism är i grunden alltid kärleksfull. Dels handlar det om språket. Nilssons stilistik liknar inget annat som jag läst på senare år – inte för att själva formen skulle vara ovanlig, utan för att han gör det så mycket bättre än alla andra. I denna sparsmakade prosa finns inte ord för mycket, språket är hela tiden exakt och återhållet, men porlar ändå som om författaren släppt det helt fritt. Den talande tystnaden, den som finns mellan raderna och de olika historierna, visar hur Nilsson förlitar sig på sin läsares intuition och förmåga. Det är glädjande att få det förtroendet.
I Kärleken gömmer minnet är, helt naturligt eftersom det är den sista delen, viljan att binda ihop allting lite starkare än i de två första romanerna. Därför är den bro som ungdomarna i Hundarna tillbringar all sin tid under, med på ett hörn här. Och därför får vi nu också veta att den rälsbuss på vilken huvudpersonerna Anna och Anders från Änglarna möts, har slutat gå för längesen. Man kan alltså gissa att trilogin är kronologiskt skriven, men tidsmarkörerna är få. Ola Nilssons romaner präglas snarare av en tidlöshet, av känslan att allt sker samtidigt; om det är här och nu eller förr spelar mindre roll.
Tio år efter Kerstin Ekmans Vargskinnet har Jämtland nu fått ytterligare en trilogi. Man får lätt för sig att något av magin måste ligga i platsen, för båda hör helt klart till det bästa i svensk litteratur från 2000-talet.