Sex, eller snarare sju, ofrivilligt utvalda ungdomar i gymnasieåldern ska rädda världen. Och de är häxor som blir allt bättre på att hantera sina magiska krafter.
Den sista delen i den populära ungdomstrilogin om De utvalda i Engelsfors, ”Nyckeln”, är en mer än 800 sidor tung tegelsten. Men Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens språk är lättflytande och suggestivt fängslande.
Mycket bygger på dialoger, som verkar lyhört avlyssnade. Man sugs in i berättelsen om magi och övernaturligheter bland högst vanliga gymnasieelever. Det som ger färg och djup åt boken är de mer realistiska inslagen med ungdomsfylla, trassliga hemförhållanden, kompislojaliteter, sexdebuter och kärlek. Allt tecknat mot en fond av en gråtrist, fiktiv bruksort, lite lik verklighetens Fagersta.
När boken börjar håller Engelsfors på att hämta sig från en stor katastrof i gymnasiets gymnastiksal. De utvalda mobiliserar sig för den sista uppgörelsen mellan ont och gott. Ska de hinna stänga sprickan där ondskan, i form av demoner, kan sippra in och ta över världen under ett kort och specifikt ögonblick? Ingen vet exakt när det ska ske och i bokens början vet ingen heller inte var sprickan är belägen.
Aktionen kompliceras av att tre av de utvalda häxorna är döda, mördade av onda makter. Men i den här boken får vi följa även dem i Gränslandet, en limboliknande förgård till döden. De hamnar i skeenden i andra tider som förklarar det som händer just nu.
Gränserna mellan demoner och beskyddare flyter, liksom gränserna mellan liv och död. Och vad är egentligen det gåtfulla Rådet? Det hela kompliceras ytterligare av att huvudpersonerna har mänskliga bevekelsegrunder och därför inte alltid gör det mest ”rätta”.
Likt mytens Orfeus får vännerna ta vägen över dödsriket för att återskapa kärlek och liv och tillsammans rädda världen från apokalypsen. Vänskarans lojaliteter sätt på flera prov.
Draget av socialrealism i boken är minst lika engagerande som det rent magiska och det mer filosofiskt existentiella. Ytterst handlar den om att leva.
Säg den tonåring som inte skulle vilja vara en del av att rädda världen. Och säg den som inte skulle vilja ha magiska krafter.
Som i all god och fantasividgande litteratur ställs frågan ”tänk om…?” Och det är med växande saknad jag läser avslutningen i en trilogi som har alla förutsättningar att bli en klassiker. Magiskt fängslande som den är.