Tomas Lappalainens tidigare böcker Maffia och Camorra är oumbärliga för dem som vill tränga bakom den glättade turistbilden av allas vårt älskade Italien. Men på sistone har dessa två brottssyndikat, alltså den sicilianska maffian och den napitanska camorran, överflyglats av den i omvärlden mer okända ’ndranghetan, på den italienska stövelns tåspets. Och därför ligger Lappalainen helt rätt i tiden när han nu utger sin Ndrangheta — en bok om maffian i Kalabrien.
Författaren har bedrivit rejäl research, plöjt massor med litteratur i ämnet, besökt den fattiga och av hög arbetslöshet plågade landsändan, gjort intervjuer och rest omkring i landskapet.
Resultatet har blivit en fängslande skildring av en region med uråldrig kultur, där man i vissa högt belägna bergstrakter fortfarande talar grekiska men där jordbävningar, jordskred och översvämningar ofta utplånat människans mer substantiella skapelser i form av byggnader och liknande.
Lappalainen är som allra mest i sitt esse när han målar upp de historiska och kulturhistoriska perspektiven och utpekar ’ndranghetans uråldriga rötter. Hans analys av Iliaden och Odysséen som skildringar av livet före statens tillkomst, då den privata hämnden var det normala sättet att lösa konflikter, är mycket tänkvärd, liksom hans påpekande att de grekiska tragedierna, några hundra år senare, speglar övergången från detta statslösa tillstånd till ett liv med statligt våldsmonopol. Grunden för ’ndranghetan och andra maffior är ju just misstron mot staten och ambitionen att verka i statens ställe.
Detta resonemang är pedagogiskt effektivt, men jag tycker ändå att Lappalainen går för långt när han jämställer ’ndranghetans och den italienska statens våld och när han jämför de beskyddarpengar (pizzo), som ’ndranghetan utkräver av befolkningen, med vanlig statlig inkomstskatt.
Ja, jag störs av den misstro som Lappalainen tycks hysa mot den italienska statens försök att bekämpa den organiserade brottsligheten i landet. Det kanske inte rör sig om en äkta misstro. Men han går så långt i sina ansträngningar att förstå ’ndranghetan och det folkliga stöd den åtnjuter att han till slut betraktar statens maffiabekämpning med ortsbornas ögon. Och inte bara statens antimaffia-aktiviteter för övrigt. Även olika medborgarinitiativ, som organisationen Libera som bildats för att ge berörda affärsidkare och företagare mod att vägra betala pizzo, framstår här som någonting suspekt.
När organisationen Libera skulle hålla konferens i Kalabrien, i Polsi på berget Aspromonte där den av ’ndranghetan dyrkade Madonnan håller hus, skyddades deltagarna av polis. Men det beskriver författaren då som att områdets ”identitet som vilade på månghundraåriga traditioner kränktes” och att ortsborna ”kände sig förolämpade av att den heliga platsen togs i besittning av så mycket statligt våld”.
Men bör man inte dra en tydlig gräns mellan ’ndranghetans våld (och det är massvis med mord som denna maffia begått och fortfarande begår!) och den italienska statens (hittills otillräckliga) försök att bekämpa detta illegala våld?
Själv stödjer jag staten i dess kamp mot organiserad brottslighet. Det gör säkert även Lappalainen, men han uttrycker sig så svävande att jag ändå blir osäker.
På samma sätt förhåller han sig till religionen. Trots att han själv beskriver sig som icke-religiös försöker han betrakta Madonna-kulten med ’ndranghetans och lokalbefolkningens ögon. Och blir då, under den årliga Madonna-festen i Polsi, rent bedårad av det han ser och upplever, så berörd att han aldrig tidigare tycker sig ha ”varit på någon plats med en liknande magi”. Han knockas av den rituella gemenskapen, av sångerna till Madonnans ära och av den vilda tarantellan och tycker sig ana ”ett flöde av namnlösa krafter bortom gott och ont”.
Det är fascinerande som litteratur men mer tveksamt som verktyg för förståelse av den organiserade brottslighetens natur.
För hur lysande boken än är som skildring av ’ndranghetans historiska rötter så brister den i analysen av dess ekonomiska verksamhet och funktion som modernt företagsimperium, idag med knarkhandel och dragkamp om offentliga upphandlingar som största och mest lukrativa inkomstkällor. Där önskar jag att Lappalainen hade gjort lite mer som Roberto Saviano i sin bok Gomorra (om camorran i Neapel), alltså bortsett från den kulturhistoriska grannlåten och i stället riktat in sig på de mer prosaiska penningströmmarna och affärstransaktionerna.
För det är ju inte Madonna-dyrkan och urgamla vendettatraditioner som är det farligaste med ’ndranghetan idag utan dess sätt att infiltrera — och därmed underminera — den legala ekonomin och samhällsbyggnaden.