Lyssna till lyrikens röst

Första strofen i Anna Maria Lenngrens berömda dikt "Några ord till min k. Dotter, om jag hade någon" ser ut så här:

"Min kära Betti! du blir stor,

du från din docka hinnit växa;

Utaf din hulda fromma mor

tag för din framtid denna läxa."

Eller ser den snarare ut så här?

"Min kära Betti, du blir stor;

du från din docka hunnit växa…

Utav din hulda, fromma mor

tag, för din framtid, denna läxa!"

Skillnaderna är subtila. Ett utropstecken är borta men ett annat har kommit till. Ett semikolon har ersatts med tre punkter. Skillnader av samma sort är genomgående i båda versionerna. Men spelar det någon roll hur skiljetecknen ser ut?

Den första versionen stod tryckt anonymt i Stockholms-Posten 1798. Den andra härstammar från en utgåva av Lenngrens dikter från 1800-talet som i dag finns i pocket med förord av Agneta Pleijel. Hon läser dikten - som så många andra i dag - som ett tidigt feministiskt manifest. Men hur uppfattade läsaren texten när den stod i tidningen 1798? Möjligen kunde några känna igen författaren på tonfallet. Men de flesta tänkte nog att den var en rolldikt lagd i en kvinnas mun men skriven av en man. Nästan bara män skrev offentligt kring år 1800. Läst så blir den en resonerande text - alla semikolon signalerar argumentation och eftertanke. Senare tillkomna skiljetecken pekar mot en mycket tydligare ironi. Vad Anna Maria Lenngren själv avsåg vet vi däremot inte.

Vad är en text, och hur tar den sig fram genom historien? Vilka resdräkter använder den sig av? Vilka röster blir hörbara i den vid olika tidpunkter? Sådana är frågorna i litteraturprofessorn Mats Malms bok Poesins röster. Den är djupt fascinerande för att inte säga underhållande; att följa intrikata intellektuella resonemang är ljuvligt! Boken har god teoretisk nivå, men den ger ett rikt mått av konkreta exempel på sina teser.

Skiljetecknen är alltså en av de där resdräkterna som texter klär sig i. Varje nytt plagg kan ge en ny betydelse som i fallet Anna Maria Lenngren. I äldre tid kunde litteraturens röster ta gestalt i typsnitten. Frakturstilen var nordisk och luthersk, antikvan var liderlig och sydländsk. När Almqvist skrev för "allmogen" blev det frakturstil. För nazisterna blev frakturen plöstligt "judisk" 1941, och man bytte till antikva - en stilsort som var bättre lämpad för att administrera ett kommande världsherravälde.

Kanske säger det underliga liggande pocketformatet på Stiernhielms Hercules från 1658 en del om vilken sorts bok den just då ville vara. Den var ännu inte klassisk hjältedikt utan en liten moralisk katekes för adelsynglingar att stoppa i innerfickan.

Mats Malm tänker sig att det är runorna själva som talar på den väldiga Rökstenen, och han ger överraskande tolkningar av de kända runristarnas signaturer. Öpir är välkänd i Uppland; kanske betyder hans namn Roparen, den som säger runorna.

Nog med exempel ur boken: det är lätt att tänka vidare på egen hand. Ta den näst intill absurda utgåvan av Strindbergs Ockulta dagboken i Nationalutgåvan! Den består av en pappväska med plasthandtag, dekorerad med Strindbergs egen piktur i fragment. Boxen innehåller två folianter och en mycket tjock bok i vanligt format. Det hela väger 8.6 kilo, ett tungt vägande stycke textkritik.

Parodi på gammelmodig läkarväska, unikabox, den fattige emigrantens enda bagage? Vad skulle hända om man gick runt med den ockulta lådan på stan? Och varför köpte jag den för dyra pengar? Fetischism? Litterärt intresse? Smak för kuriosa?

Den oerhörda textkritiska noggrannheten i utgåvan blir också surrealistisk. Man har till och med försökt tyda Strindbergs text (med erotiskt innehåll, är det pornografiska effekter man vill uppnå?) under mycket eftertryckliga överstrykningar. I kommentaren berättas om hur författaren använde Bonniers förlag som pantbank för originalhandskriften. Den bunt lösa papper som hörde till den ursprungliga dagboken förminskades och växte medan de anhöriga disponerade den efter författarens död. Till slut innehöll kartongen betydligt mer papper än från början.

Hur ska man kunna avlyssna Strindbergs egen röst i detta kackel av redigeringar, förpackningar, förklaringar och marknadsföringar? Hur ska man handskas med alla Strindbergs stolligheter när de presenteras som ett nationalmonument? Vilken av alla dessa otaliga röster skall man välja att lyssna till? Vart tog Strindbergs egen vägen?
Det är mycket fruktbart att ta med sig Mats Malms tankar in i sin egen läsning.