Lyssna till det som nästan inte hörs

Den amerikanska författaren Jayne Anne Phillips roman Sommarlägret gjorde intryck på mig när den kom i mitten av 1990-talet. Utan att nu exakt kunna återge handlingen minns jag den täta prosan med de mörka underströmmarna. Den suggestiva berättelsen om de två unga systrarna på läger, farligheten i att bli vuxen. Boken hade en alldeles egen stämning som dröjt sig kvar genom åren - ett högt betyg, utan tvekan.

Och styrkan i nya romanen Lark och Termite är just Jayne Anne Phillips förmåga att frammana stämningar. Texten är vacker och eftertänksam, samtidigt oroande på ett dovt, monotont vis. Symbolerna smygs in, och laddas: allt har en betydelse, varje ord har tyngd. Det är mycket skickligt utfört, man lockas att säga fulländat i sin precision och genomarbetning. Möjligen är det för koncentrerat emellanåt, alltför vackert: ett romantiskt skimmer lägger sig i vägen för läsningen och jag har svårt att komma in i boken. Känner motstånd, en irriterande tröghet. Men får ge mig för Jayne Anne Phillips - hon suger in mig i sin rytm. Försätter mig i ett tillstånd av närvaro, mitt i den högtidliga, sensuella stämningen.

Lark och Termite utspelar sig med Koreakriget som fond, i början 1950-talet då Korea var en stridszon präglad av Kalla kriget. Här befinner sig den amerikanska soldaten Robert Leavitt. Han blir ett av krigets första offer, beskjuten av sina landsmän när han hjälper civila koreaner att fly (i verkligheten heter händelsen massakern vid No Gun Ri-tunneln, då amerikanska soldater attackerade en grupp civila som flydde undan den nordkoreanska offensiven. En krigsskandal som länge tystades ner men som avslöjades av amerikanska journalister 1999).

Robert dör i tunneln. Samtidigt, hemma i USA, föder Lola hans son, Termite. I detta omstörtande, dramatiska ögonblick tar berättelsen avstamp, och vi förflyttas nio år framåt i tiden, till juli 1959. Då har Lola, den rotlösa, sexiga och gäckande Lola, försvunnit. Övergivit Termite och hans halvsyster Lark. Termite, som är gravt handikappad och rullstolsburen, blir omhändertagen av Lark och Lolas syster Nonie. Livet har gått vidare, men ingenting är som förut.
Lark, Termite och Nonie lever i ett litet samhälle, ganska nött och trasigt. Relationerna har nystats in i varandra genom åren och barnen drar runt i klungor, lever sitt eget liv vid sidan av de vuxnas. Allt står märkvärdigt stilla. Alla tycks vänta på något. Kanske på något bättre? Ett annat liv? Förklaringar?
Lola och hennes försvinnande är en hemlighet som ingen vill prata om. Ett sår som man hoppas ska självläka. Dottern Lark vill veta vem hennes mor var, längtar efter henne och efter kunskap om sitt ursprung, men får inga tydliga svar. Däremot antyds att de är lika, åtminstone utseendemässigt. Också Lark är underskön, oemotståndlig, får männen att stirra. Men samtidigt är hon "av en annan sort" än Lola, en "god" människa. Tar hand om sin bror, offrar sig för honom och gör det med glädje. Och även om sexualiteten sjuder i henne, håller hon på sig. Gör inte om sin mors utlevande misstag.

Den stereotypa kvinnobilden stör mig. Den ena kvinnan kan inte tygla sin lust, förmår inte ta hand om sina barn och måste straffas, till och med dö. Medan den goda, återhållsamma kvinnan tar ett moderligt ansvar och blir ljuset och tryggheten i tillvaron. Horan och Madonnan. Här blir en annars komplex skildring förvånandsvärt grund.
Synd, för Jayne Anne Phillips har något viktigt att säga i denna växelsång där Robert, Termite, Lark, Nonie och till sist även Lola får utrymme och röst. Om krigets chockverkningar genom generationer, om kärlekens irrfärder och lockelser och inte minst: om värdet av att lyssna. Att verkligen lyssna, och vara observant på tillvarons små skiftningar, det närmast ohörbara. Den förmågan har Termite, pojken som sitter i rullstolen, och som med sin skärpta hörsel registrerar livet runt omkring. Lyssnar in. Uppfattar de små små ljuden. Hör den luggslitna katten som hasar med buken nära marken. Hör det vassa gräset röra sina trådiga rötter.

När Jayne Anne Phillips låter Termite berätta förmedlas världen på ett annat, på sätt och vis skarpare vis, och det är fascinerande. Och som mest suggestivt. Här tvingas även jag att lyssna, och att göra det med stor noggrannhet.