Lysande orginell roman
Sista delen av Mircea Cartarescus romansvit Orbitór har nu kommit ut. Därmed fullbordas ett av det nya seklets stora prosaverk, skriver Tore Winqvist.
Foto: Staffan Claesson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Cartarescus prosa står egentligen ofta poesin rätt nära, den är full av känslourladdningar och en oerhörd glädje åt välklingande eller välfunna ord. Det är som om han med deras hjälp vill besvärja och domptera en komplicerad och svårbegriplig tillvaro. Samtidigt tycks han ha ett knivskarpt och nästan hallucinatoriskt minne, inte minst för barndomsepisoder, de må vara autentiska eller uppdiktade. I motsats till Proust presenterar han dem emellertid ganska huller om buller; Bukarest som miljö är väl så väsentligt som relationerna till föräldrar, lekkamrater och främmande vuxna.
I denna tredje del (underrubrikerna anspelar på en fjärils kropp och vingar) är de rättframt berättade episoderna från senare tid något mer framträdande än tidigare. "Revolutions"- eller befrielseåret 1989, då diktatorn Ceausescu störtades, tycks ha kommit på lagom avstånd för att kunna beskrivas sakligt och ändå med ögonblicksbildernas skärpa. Politiskt har Cartarescu inget till övers för "Skomakaren" och "Kamratskan" (presidentfrun som var ännu tacksammare som objekt för folkhumorn). Men han kan också visa en viss medkänsla med den störtade och arkebuserade "slokörade gubben i fårskinnsmössan" som vi minns från tv-bilderna det året.
Och udden riktas minst lika mycket mot alla de vanliga Securitateagenterna, vars råa och chauvinistiska tankar blottläggs i en rad inre monologer. De har paralleller i resonemang av främlingslegionärer och andra exempel på en tidlös men också socialt betingad brutalitet. Cartarescu har inget till övers för vare sig rumänsk eller annan nationalism, och hans sätt att sidoställa kommunism och ortodox kristendom som folkliga trossystem är tankeväckande.
När berättelserna om "Lill-Mircea" då och då svingar sig upp i övernaturliga eller allmänt extatiska höjder - det må vara drömmar av olika typ eller rena otyglade författarfantasier - så är det framför allt språket som är originellt hos Cartarescu. Han har nog sökt vackra rytmer och klanger i de ofta långa och vindlande meningarna, men också stycken som knyter samman det som knappast kan vara verkligt med naturvetenskapligt färgade resonemang och uttryck. Det vimlar av "transfinit ljus", "heteromorfa bensamlingar", "afferenta vägar" ock så vidare. Här finns lite av gymnasial förtjusning över allt som nätt och jämt går att begripa, men man behöver inte fatta varje liten antydan, huvudsaken är den frustande entusiasmen och viljan att greppa "hela livet".
Och i detta liv ingår som en väsentlig del sexuella fantasier eller verkligheter, som rullas fram ur både barn- tonårs- och vuxenperspektiv, ibland allt på en gång. Här är Cartarescu rättfram utan att bli inställsam eller spekulativ. Han kan också falla in i sagoton, kåsörstil eller tillgripa ett snärtigt och personligt bildspråk, som när pratet om hembyn får mammans ord att "jäsa som surmjölk" och bukarestfernissan att smälta "som vitamintablettens röda glasyr".
I den här delen figurerar också en förfader till författaren som skulle ha varit polsk adelsman och en tvillingbror som försvann spårlöst; i vad mån detta är autentiskt eller fiktion vet jag inte. Här finns också rätt många bibliska citat och religiösa funderingar; inte heller därvidlag kan man vara helt säker på exakt var författaren står. Men det spelar ingen roll; Orbitór ("bländande" på rumänska) är en visserligen delvis knepig men på det hela taget lysande och originell roman eller om man så vill romansvit. Och utan att ana hur rumänskan låtit kan man se att översättaren Inger Johansson också lyckats utomordentligt.
EN NY BOK
Mircea Cartarescu
Orbitór. Höger vinge
Översättning Inger Johansson
(Bonniers Panache)
Mircea Cartarescu
Orbitór. Höger vinge
Översättning Inger Johansson
(Bonniers Panache)