Lysande om rebeller i läppstift
En verklig person, Valerie Solanas, är utgångspunkten i Sara Stridsbergs utgivna roman Drömfakulteten - tillägg till sexualteorin.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det känns nästan lite snopet att läsa Sara Stridsbergs nya roman Drömfakulteten: det har bara gått ett par veckor av det nya året, och redan sitter jag här med en av 2006 års bästa böcker - för vad som än dyker upp i bokfloden under våren och hösten är det svårt att tänka sig att särskilt mycket kommer att kunna mäta sig med denna.
Precis som i debuten Happy Sally (2004), som var en litterär fantasi om kanalsimmerskan Sally Bauer, utgår Sara Stridsberg i den nya boken från en verklig person, denna gång Valerie Solanas - den amerikanska radikalfeministen som skrev Scum-manifestet (Society for Cutting Up Men), vilket Sara Stridsberg för övrigt översatte till svenska häromåret.
Men trots att hon är författare till en av de kanske fränaste och mest radikala feministiska skrifterna är Valerie Solanas mest känd för att ha skjutit Andy Warhol 1968. Han överlevde skotten, och hon dömdes bara till tre års fängelse. Hon åkte in och ut från olika mentalsjukhus och levde tidvis som hemlös och prostituerad. 1988 hittades hon död på ett hotell för socialfall i San Francisco.
Det är onekligen ett fascinerande livsöde - en stridbar feminist som säljer sitt kön till män - som Sara Stridsberg omvandlat till minst lika fascinerande litteratur. Men även om hon använder vissa kända biografiska fakta som stomme, till exempel att Solanas utsattes för sexuella övergrepp av sin far, så är hennes Valerie sist och slutligen en fiktiv gestalt och Drömfakulteten en svindlande roman om svek, makt, uppror, och underkastelse, och om sökandet efter trygghet, kärlek, identitet och frihet.
Stilistiskt och tematiskt påminner Drömfakulteten om Happy Sally, båda handlar till exempel om besatta kvinnor, hängivna en idé eller en uppgift, men medan debuten stundom var drömsk och kolsyrelätt hamrar den nya boken av indignation. Och politik. Men trots att Valerie Solanas drastiska kritik av det patriarkala samhällsbygget bultar frenetiskt i romanens hjärta tar det ideologiska aldrig över det litterära. I stället låter Sara Stridsberg det feministiska huvudtemat reflekteras i Valerie Solanas tragiska livsöde.
Drömfakulteten är en berättelse om rebeller i läppstift och solkiga klänningar som tvingas till underkastelse eftersom de lever i ett samhälle där kvinnans underordning är en förutsättning för att det patriarkala systemet skall kunna bestå. Detta gäller inte bara Valerie utan även hennes extravaganta väninna Cosmogirl, den androgyna Silkespojken och Valeries mor Dorothy, som drömmer om att bli hemmafru och bo i ett hus med välsåpade golv och rosentapeter men som bara blir våldtagen och misshandlad.
Jag har nästan aldrig läst en bok som så övertygande visar att det privata är politiskt; att för en kvinna i patriarkatet är till och med läppstiftet ett uttryck för underkastelse eller motstånd. Drömfakulteten är något i den unga samtidslitteraturen så ovanligt som en roman som inte bara skildrar den enskildas erfarenheter utan faktiskt gestaltar en idé, och dessutom prövar olika språkliga och narrativa grepp, i en text som är vidöppen för kreativa infall.
Med sitt säkra förvaltande av temat och sin stilistiska bredd och berättartekniska infallsrikedom är Drömfakulteten en roman som fungerar på ungefär samma villkor som Joyce Carol Oates mästerverk Blonde, och det på ett alldeles lysande sätt. Även om Drömfakulteten är skitigare, råare, fränare, våldsammare, mer doftande av urin och spyor och krälande av likmaskar, så har de båda romanerna onekligen ett och annat gemensamt: båda tecknar febrigt inlevelsefulla porträtt av begåvade och självdestruktiva kvinnor som går under i patriarkatet, och precis som Blonde formar sig Drömfakulteten till en berättelse om ett iskallt och chauvinistiskt efterkrigs-USA, präglat av klass- och rasmotsättningar, politiska mord, provsprängningar och nattståndna högerkonservativa värderingar.
Båda författarna ställer sig dessutom förbehållslöst på sina hjältinnors sida. "Inträngande" och "inkännande" är sådana där recensionsord man ibland lite slentrianmässigt strör omkring sig, men sällan har det känts så befogat som nu. Drömfakulteten är en bok som är en kärlekshandling, eller en solidaritetsaktion. "Jag tänker mig att jag är där hos Valerie", skriver Sara Stridsberg i bokens början, och det är hon sannerligen. Scenerna när bokens Berättare besöker Valerie då hon ligger och dör i lunginflammation på en nedkissad madrass i ett nedgånget hotellrum i San Franciscos sorgliga Tenderloin District är så närgångna och avskalade, och så förtvivlade, att man bara vill gråta.
Drömfakulteten är litteratur på liv och död. Det är en bok som svider som ett öppet sår och skimrar som en vattenspegel; en bok man vill läsa snabbt eftersom den gör så ont och långsamt eftersom man inte vill att den skall ta slut - dels för att man vet att Valerie inte kommer att överleva den sista sidan, dels för att det är så fint att befinna sig i romanens språk, som sveper in läsaren i en lortig men ändå värmande filt.
Om Drömfakulteten inte ger Sara Stridsberg åtminstone en Augustnominering finns det ingen rättvisa i världen.