Våren 2014 skrev justitieminister Beatrice Ask en uppdatering på Facebook som fick många att dra på smilbanden. Det gällde delstaten Colorado som just legaliserat marijuana och där 37 personer, enligt Ask, hade dött av överdos den första dagen. ”Dumt och sorgligt” skrev hon. ”Min första motion i ungdomsförbundet hette Krossa knarket! I den frågan har jag inte ändrat uppfattning alls”. Problemet med uppdateringen var att den vittnade om en skriande okunskap. Marijuana är en drog som de facto inte går att överdosera. Ask hade gått på ett practical joke.
Statusuppdateringen är dock emblematisk. I internationella sammanhang brukar det sägas att man inte kan diskutera drogpolitik med svenska politiker – eftersom de är så pinsamt okunniga. Det skriver Magnus Linton i sin nyutkomna bok ”Knark. En svensk historia”. Sverige är det land i den demokratiska världen som mest hårdnackat kämpat för ”det narkotikafria samhället”. Men det har inte gjorts utifrån kunskap, utan utifrån övertygelser – hos politiker, poliser och nykterhetsrörelsen. Personer som Ask har stått i förgrunden, forskare och missbrukare i bakgrunden.
Reportageboken ”Knark” skulle kunna beskrivas som ett försök att kompensera för den obalansen. Det är en bok där framförallt forskarna och missbrukarna får komma till tals. Här får vi möta sprutnarkomaner som sitter och rotar runt bland igenkloggade vener medan de berättar om hur de kastats ut ur metadonprogram. Vi får möta forskare som har svårt att upprätthålla den akademiska distansen till en politik de tycker är människofientlig. Vi får möta sociologer, historiker och läkare som berättar om hur visionen om det narkotikafria samhället vuxit fram.
Och det ska sägas direkt: det är en fullkomligt lysande bok. Faktum är att ”Knark” är så bra att jag redan nu vill utnämna den till årets reportagebok. Jag förutspår att den kommer göra oss till den del av resten av världen, där man diskuterar narkotikapolitik för fullt. 2010 gav Linton ut ”Cocaína” som handlade om ”the War on Drugs” sett från Colombias synvinkel. ”Knark” är ett nödvändigt komplement till den – det är en berättelse om kriget sett från andra änden av knarkkedjan. Och liksom ”Cocaína” är det en bok som man läser med stigande vrede.
För den svenska narkotikapolitiken har verkligen varit inhuman. Den har präglats av ett slags renhetstänkande, vilket exempelvis gjort att man under lång tid begränsat platserna till metadonprogram – eftersom metadonet ”också är en form av knark”. Trots att en nästintill enhällig forskarkår hävdat att programmet räddar liv. Samtidigt har vi stängt nästan samtliga behandlingsprogram för missbrukare som inte kunnat hålla sig rena. Resultat: näst högst narkotikarelaterad dödlighet av alla EU-länder. Sverige, skriver Linton, är ett av de få demokratiska länder som betraktar en dödligt sjuk heroinist som i första hand kriminell.
Men om Sverige tidigare har varit en förebild internationellt håller det idag på att förändras. 2015 är det narkotikafria samhället en stendöd idé och det går en legaliseringsvåg över världen. Idag har till och med Sveriges gamla allierade USA svängt och metadonprogram accepteras världen över. På ett ställe skriver Linton om Uruguay och ger en bild av en trolig framtid. Där har man som första land i världen gjort Cannabis helt lagligt. Detta betyder dock inte att man är något ”drogliberalt” land. Försäljningen är stenhårt reglerad av staten och inga under 18 år får köpa. På så sätt har man kastrerat marknadskrafterna – de legala såväl som illegala. Förebilden till denna politik är – ironiskt nog – det svenska Systembolaget.