Lysande om allt och ingenting

Hon är mångfaldigt prisad för sin debutbok Allt. Martina Lowden har tagit Sveriges litterära liv med storm, och det är ingen liten debutbok, 628 sidor. Det är medvetet jag inte skriver debutroman. För det är inte en roman. Det är kort och gott en bok. En dagbok.

Hennes dagbok börjar när huvudpersonen M (eller Martina) är 19, men det är inte den unga tjejens dagbok som jag tänker mig den. Inga "han ringde aldrig" eller "varför är jag så misslyckad". I stället namedroppar Lowden alla namn som kan tänkas kopplas till bildning. Jag gissar att det finns professorer här i staden som blir mörkgröna av avund eftersom en 23-årig tjej listar drygt 100 författares efternamn i bokstavsordning och sedan skriver: "Om ni nyss ställt er frågorna 'Kingsley eller Martin?', 'Djuna eller Julian?', 'Edgar Rice eller William S?', 'Henry eller P D?', 'Heinrich eller Thomas?', 'Arne eller George?', då tycker jag om er."

Lowden backar inte. Hon menar att bildning är viktigare än att dricka öl. Och jag är fullständigt tagen av hennes bok. Allt är ohyggligt von oben, och hon struntar i det. Hon ställer krav på läsaren som man inte visste existerade i den unga prosan av i dag.
Undertecknad har för första gången läst en roman med SAOL bredvid fåtöljen. Gott så, jag har lärt mig en massa nya ord. Och Lowden älskar ord. Hon är ett bokstavsbarn i ordets bästa bemärkelse. Hon leker med betydelser och hon blandar högt och lågt. Jag älskar detta: att det är snyggt in i minsta detalj, att hon kräver en läsare som är beredd att läsa detta - och sedan läsa annat och jag älskar att hon är kaxig. Men framför allt förnyar hon en ganska dammig genre, dagboksgenren.

Så vad handlar den om, frågar sig någon. Absolut ingenting är svaret, med tillägget allt. En historia finns inte. Vår huvudperson bor hos sin mormor, pratar med henne, M:s dockor för en intern dialog samtidigt som de pratar men M. M sitter på Stockholms stadsbiblioteks trappa efter en middag på Prinsen. Hon har redaktionsmöten och - ja, det är en dagbok. Därför är den urbota tråkig - om man letar efter Historien, Berättelsen. Hemingway, Bergman (Hjalmar) eller Lagerlöf.

Av flickan som, enligt intervjuer, fick ledigt på svensktimmarna för att hon redan läst "allt" kunde man kanske väntat sig en ny Strändernas svall eller Bergtagen. Och vid läsningen av Allt undrar man över hennes uppsåt: vill Lowden bli Lowden med hela (litteratur)Sverige? Det var hon redan innan, som redaktör för nättidskriften O-, en av de mest nyskapande litteraturtidskrifterna på nätet. Hon hängde redan med (mig veterligen) det viktiga folket. Eller
var det så att detta måste ges ut? Oavsett så är det inte tråkigt alls.
Jag har inte skrattat så på länge som när jag läser Allt, och det är språkligt briljant! Lowden gör upp med berättarna, med vår tids syn på att det är viktigare att veta vem som vann i Melodifestivalen än att känna till Aniara. Eller snarare: att det är ok att veta vem som vann i Melodifestivalen och tycka att det är kul, men också inse att det inte spelar någon som helst roll i längden.

Lysande om allt och ingenting

Martina Lowden blandar högt och lågt på ett alldeles betagande sätt i sin debutbok Allt, skriver Astrid Claeson.