Den så kallade eurokrisen är en efterdyning av den amerikanska bolånekrisen som har landat här, mycket på grund av att euron är felkonstruerad. Det är en bankernas kris som har förts över på folket, vilket i sin tur har skapat en politisk kris. Glöm inte det. När borgliga ledarsidor skriver om ”Greklandskrisen” eller Angela Merkel och Nicolas Sarkozy talar om ”de slarviga spanjorerna” är det bara försök att skjuta över skulden på någon annan.
För faktum är att tyska och franska banker hade närmare 400 miljarder euro investerade i det som skulle bli den spanska byggbubblan. Så görs en systemkris om till en nationell kris; i stället för att ta tag i problemen med de egna bankerna skyller man på någon annan. Resultatet: statstjänstemän avskedas, löner sjunker och självmordsstatistiken rusar i höjden, samtidigt som småföretagen kraschar.
Vi lever i en tid av ”åtstramningsextremism”. Så skriver Björn Elmbrant i den nyutkomna Europas stålbad. Det är den andra delen i Atlas reportageserie om krisen i Europa och en lysande liten lektion i det som Naomi Klein kallade ”ekonomisk chockterapi”. Boken är skriven i hast, vilket ibland märks i form av inbaxade textstycken, men som helhet är den rapp och pedagogisk.
Elmbrant är något av en grå eminens, och i sin förra bok Stockholmskärlek blev han emellanåt långrandig. Men här är han i sitt esse och jag tror att det är få journalister som på ett så skickligt sätt kan avliva myterna om att eruokrisen skulle vara någon slags teknisk kris. Möjligen kan jag tycka att han lägger lite för mycket vikt vid hur euroländerna ska bli ”konkurrenskraftiga” och lite för lite vikt vid hur en konkret omfördelning ska ske. Men det är ju en personlig åsikt.
Och euron då? Problemet med den, menar Elmbrant, är att den låser mindre länder vid en ekonomisk politik konstruerad för Tyskland och Frankrike. Dessutom gör den att länderna inte kan styra över sin egen ränta eller devalvera valutan. Och för att få bukt med budgetunderskottet blir då det enda alternativet att skära i det offentliga, sänka löner och höja pensionsåldern.
Och som vi alla vet, slår detta hårdast mot de allra fattigaste.
Bankerna rusar från middagen. Folket blir kvar med notan.