Den amerikanska författaren Jhumpa Lahiri har förklarat att hon med ”Sankmark” nått ett typ av avslut på den resa som påbörjades med debuten ”Den indiske tolken”, 1999. Under två romaner och två novellsamlingar har hon studerat resan från södra Asien till väst, gått på djupet med den inneboende känsla av hemlöshet som uppstår i mötet med en ny kultur och ett nytt språk. Hon är de stora avståndens snarare än de stora ordens författare; oförtrutet biografisk i referenserna till sina egna rötter från Storbritannien, Indien och Amerika.
Det är därför inte avlägset att påstå att ”Sankmark” spelar en både sammanfattande och krönande roll över den del av Jhumpa Lahiris författarskap som lär komma att kallas ”tidig”. I inledningen föreställs ett symboliskt viktigt vägskäl vid Tollygunge, Calcutta, och en golfbana från britternas era där två bröder – Subhash och Udayan – utan lov slår en boll framåt med en provisorisk klubba. Udayans fötter har lämnat avtryck i hemmets gjutna grund, en ständig påminnelse om hans olydighet och kontrast mot den blidare Subhash.
I denna lilla, men grundläggande skillnad mellan de två bröderna finner berättelsen hela sin dynamik. De tar båda varsin strålande examen, men medan Subhash väljer att fortsätta sina studier på ett amerikanskt universitet sveps Udayan upp av det sena sextiotalets Naxalitrörelse, vars maoinspirerade frihetskamp snabbt radikaliseras (och som för övrigt fortfarande pågår, om än i minskande styrka). Plötsligt vidgas sprickan mellan de två bröderna; för Udayan är det oförklarligt hur Subhash kan ägna sin tid åt marin kemi i USA medan en politisk kamp pågår på hemmaplan. Det är en konflikt som borde djupna, men innan Subhash har hunnit återvända till Indien för att möta sin bror dödas Udayan av säkerhetspolisen. Därför återfinner Subhash, väl återvänd, sina föräldrar i sorg, och den kvinna som hans bror äktat mot deras vilja.
Det som följer är inte endast Subhashs berättelse, utan även de personer som genom Udayans död kommer att bli en del av hans liv. Med denna utgångspunkt – och med ett språk som är lysande i sin exakthet – pekar Lahiri ut det porösa i mänskliga relationer, hur svårt det är att styra livet i den riktning man önskar. Jag kan inte besluta mig för om Subhashs resa är förutbestämd från den dag då hans bror dör, eller om Lahiri genom hans åldrande figur vill dra fram livets nyckfullhet i ljuset. Oavsett vilket lyckas ”Sankmark” överraska med sin nakna sorg – en sorg som ligger djupt under texten, och därför framstår som så mycket verkligare.