Lysande danskt havsepos

Jag måste först erkänna en liten svaghet som bokläsare och recensent. När jag får en bok på 700 sidor i händerna, som nu Carsten Jensens Vi, de drunknade, brukar den första reaktionen inte vara "Oj, vilken härlig avkoppling!" utan snarare "Hoppsan, det här var mycket, det tar flera dar..."

Men Jensens skildring av danskt sjömansliv från 1848 till 1945 är inte bara tjock, den är också stor epik. Det är sällan man känner sig så rastlöst förflyttad till andra tider och människoöden och blir så gripen och beredd att ta till ordet LYSANDE! Inga av de många miljöteckningar, livsfarliga episoder och avklarnat kloka sens moraler som denna roman är sprängfylld av känns överflödig. Ingen biperson saknar personliga nyanser eller tidstypiska problem. Och det gäller förstås ännu mer de tre manliga huvudpersonerna - Laurids Madsen, född 1807 i Marstal under ett flottbombardemang och senast sedd på Samoaöarna, sonen Albert, född ungefär vid det slesvigska kriget 1848 och död i sina sjöstövlar i en bottenlös lera vid samma Marstal, och "fostersonen" Knud Erik, barn till en änka och sent omsider hemkommen till Marstal fredsdagen 1945.

Det är alltså denna lilla hamnstad på Ærø, söder om Fyn, som det mesta kretsar kring, och boken kan läsas som ett äreminne över Jensens barndomsmiljö och över de generationer av sjöfolk där även hans egen släkt ingår. Men det är ingen ensidig lovsång till dygderna mod, uthållighet och kamratskap, även om stora portioner av allt detta också ingår. I stället råder en evig kamp mellan de råa, pennalistiska och grovt hänsynslösa krafterna bland styrmän, matroser och även landkrabbor som den sadistiske läraren Isager, och å andra sidan annat vanligt folk i alla skikt med samvete, inlevelseförmåga och hederskänsla.

Denna strid mellan gott och ont i nästan klassisk stil blir aldrig överdriven eller schablonartad utan böljar fram och tillbaka i överraskande men också historiskt och psykologiskt trovärdiga mönster. Jensen är en rutinerad journalist och reseskildrare som gjort grundlig research kring sitt ämne, men det som lyfter handlingen till en spännande och gripande helhet är hans fantastiska inlevelse och förmåga att få alla detaljer att förefalla "verkliga".
Att brutaliteten i många relationer under de hundra år boken skildrar bottnar i de auktoritära och halvfeodala förhållandena är ganska självklart. Men Jensen förtydligare inte utan låter sina sens moraler uttryckas av de diktade figurerna utifrån deras egna förutsättningar. Den gode kaptenen är en allmängiltig förebild:
"En kapten satte inte hårt mot hårt. Han revade seglen och fann en balans. All verklig ordning var avhängig balansen, inte av att den ene underkastades den andre. Därför fanns det ingen ordning som etablerades en gång för alla."

Motpolerna är många. Kommendörkaptenen Paludan, som är först med att gå i livbåtarna, läraren som piskar elever urskillningslöst med en reptamp och sen talar om Gud, samvete och lydnad mot kung och överhet, men också en del av samhällets lägsta som också hunsar, hånar, misshandlar och till och med mördar när de ser en möjlighet. Ibland är dock den sociala orsaken tydlig: "Han planterade en blodtörst i oss som inte kunde stävjas," heter det om skräckläraren Isager. Att sjömanslivet åtminstone på 1800-talet var hårdare än motsvarande liv på land verkar klart. Jensen konstaterar det oundvikliga i förlisningar och annan ond bråd död men lyckas ändå ge det en ton av tragedi.
I sin syn på världens folk och nationer har Jensen självfallet sitt hjärta hos det rödvita laget men han är inte dansknationalist; tyskarna som individer framstår som precis likadana som danskarna både under 1800-talskrigen och under andra världskrigets för Danmark relativt skonsamma ockupation. Ordningssinnet skymtar förstås fram hos den tyske konsuln på Samoa, liksom diverse andra folkkaraktärer också antyds. En amerikansk styrman är ett odjur - med en italiensk kock som motpol - men han döms rättvist av en domare från sin egen nation. Det är färg och flykt över Jensens häftiga panoreringar runt världshaven och hamnstäderna. Man gläds med de överlevande och sörjer med de förolyckade, t.o.m. hunden Karo, storken Frede och måsen Tordenskjold.

Varje generation sjömän har i viss mån präglats av sin tids teknik och arbetsmoral; sprit, flickor och hemlängtan är relativt konstanta motiv medan segel- ång- och motorfartyg innebär olika och som regel allt mindre riskabla arbetsförhållanden. Knud Erik Friis, den tredje centralfiguren, har en mor som är sjömansänka och inte vill se sonen gå till sjöss. Här ligger ett av bokens dilemman - några måste ju offra sig för att vi alla ska kunna bedriva handel och få ett intressantare liv. I dag är konflikten i stort sett historia, utom vad gäller familjelivet, men det kan säkert också bli ett tacksamt tema.
Jensen strör in åtskilliga direkt poetiska formuleringar i sin mustiga och klassiskt effektiva prosa. Att han läst och lärt av Robinson Kruse kan man förmoda; andra inspirationskällor är klassiska sjöromaner, "torra" skeppsdagböcker och krönikor från Ærø med omnejd. Av dem har det blivit ett läsäventyr alltifrån den härliga upptakten med örlogskrig mitt i en vänligt grönskande dansk övärld till slutet med dess båda smärre undantag från den stramt realistiska stilen. Knud Eriks mor skriver ett brev som i sin genomskådande självkritik är lika stilistiskt finslipat som Jensen själv, och hans fästmö från Newfoundland dyker upp på ett konvojfartyg i Norra Ishavet som enda överlevande efter en torpedering. På så vis slutar denna bok om döden på havet med en solig överlevnadshistoria. Den kan man möjligen unna läsarna och deras tröstbehov på den statistiska sannolikhetens bekostnad.

Lysande danskt havsepos

Dansken Carsten Jensen, journalist och reseskildrare, har skrivit en alldeles lysande roman om hundra års sjömansliv, skriver Tore Winqvist.