Det är lätt att föreställa sig att livet och vardagen i ett hårt klimat per definition är hårt i sig. Att utsattheten för naturens nycker gör människors liv extra sårbara på alla plan. Och när man läser Kim Leines roman Tunu, om livet i en kustby på Grönland, får den bilden sin bekräftelse. Människor som inte får vård i tid för att helikoptern inte kan flyga i snöstorm, människor som jagar säl och fryser fast på isflak, människor som försöker ta sig över en stormig fjord i en liten läckande jolle.
Men Kim Leine, som likt en av sina romankaraktärer själv varit bosatt på Grönland och arbetat som sjuksköterska där, exotiserar inte ön. Kölden och havet, isen och snön, är ständigt närvarande men innanför hemmens väggar levs liven lika vanligt och ovanligt som de gör på alla platser. Ju fler böcker jag läser desto tydligare blir det att förmågan att skildra det allmänna i det särskilda, och det särskilda i det allmänna, är en gåva som är få berättare förunnad. Kim Leine har den definitivt.
Persongalleriet i Tunu är stort, men överskådligt eftersom koncentrationen till den lilla orten håller dem samman på ett sätt som bara små ställen kan. Alla liv länkas samman, även de som knappt har någon beröring med varandra. Navet i romanen utgår i hög grad från Jesper, den danska sjuksköterskan, som i egenskap av att vara den enda vårdinstansen på orten möter för eller senare kommer i kontakt med samtliga invånare. För sjukdomar råder det sannerligen ingen brist på, från vanliga förkylningar till könssjukdomar och cancer. Bristen på adekvat vård och relevant information, gör att människor sätter sin tilltro till penicillinets saliggörande verkan på snart sagt alla symtom som finns.
Skildringen av vården är romanens politiska sida. Är det rimligt att människor som bor på utsatta platser också ska vara utsatta av samhället? Frågan är inte uttalad i Tunu, men å andra sidan kan romanen i en mening läsas som en utförlig version av just det spörsmålet. Lojaliteten mot människorna och deras rätt är obändig här, trots att porträtten sällan eller aldrig är särskilt smickrande.
Trots att Kim Leine är en sådan skicklig skildrare av såväl karaktärer som miljöer, är det ändå inte det som imponerar mest med Tunu. Det gör i stället romanens komposition, som till en början mest liknar en novellsamling med fristående utsnitt av liv, men som så sakteliga knyts ihop alltmer. Det är ett formgrepp som på ett ytterst skickligt och elegant sätt visar hur människors liv är våra självständiga och egna – samtidigt som vi alltid är förbundna med varandra.