En alldeles egen röst har Sofia Rapp Johansson som nu utkommer med sin tredje bok Kyss mig lycklig. Också denna är liksom debutboken Silverfisken (belönad med Katapultpriset för årets bästa debutant 2007) skriven som en lyrisk monolog. Kyss mig lycklig är en fortsättning på de två tidigare böckerna som handlade om Fija och en barndom långt ner i helvetesgruvan med ständiga övergrepp och det ena barnhemmet värre än det andra.
Nu har Fija, som i boken aldrig nämns vid namn, blivit tonåring. Hon är fri från sina forna plågoandar men har skaffat sig nya i form av droger, hallickar och inte minst sig själv som självskadande och ständigt självmordsbenägen. Men det finns en ljuspunkt: han. Den vackraste av dem alla med små gropar i kinderna, där klokheten, kunskapen och själen vilar, men också med lika såriga och tunna armar som Fija.
Det är parets gemensamma liv, sett genom Fijas ögon, som boken gestaltar. En tillvaro fylld av misär, med stölder, prostitution och en ständig jakt på den hett åtrådda drogen. Dessemellan överdoseringar, döden och psykiska kollapser med intagningar på häktet och psyket. Några dagars sängplats sedan ut i kylan igen, ut till värmen i den älskades armar.
På baksidan av boken har Rapp Johnsson specificerat sitt syfte: att gestalta ruset, men inte bara det kemiska utan också förälskelsens rus. Och jakten på de eviga topparna. Och visst finns såväl förälskelsen där som den äkta kärleken mellan de båda i ett slags symbiotisk tillvaro med drogen som det eviga bindemedlet. Men också en trygghet, någon som bankar liv i en då överdosen är ett faktum.
Även om det är en rätt enahanda tillvaro som gestaltas så finns där också stunder av lugn och harmoni. När kanylen äntligen hittat den svåråtkomliga söndertrasade venen och när de båda vilar i varandras armar. Med tak över huvudet om så bara i en kulvert. Eller de snabbt förverkade försöksboendena socialen ordnar åt dem med jämna mellanrum.
Men det är ett liv som sliter ner inte bara kroppen och psyket utan också kärleken. Snart finns inget kvar. Bara suget efter drogen. Bara döden som de båda önskar sig. Men ödet vill något annat, livet drar Fija tillbaka medan han gång på gång dör i boken. Och i hennes inre.
Det är en ovanlig och unik bok Sofia Rapp Johansson skrivit. Mig veterligen har inte en prosalyrisk bok om en knarkares tillvaro tidigare publicerats. Ändå hade jag nog föredragit denna berättelse som en ren prosatext, en roman. Även om risken för att också den på samma sätt hade blivit lika monoton i sin skildring.
Förvisso balanserar Rapp Johansson upp texten och de ofta rätt banala metaforer och uttryck som faller rätt i Fijas mun. Ofta med rader ur ordspråk, sångtexter och schlagerdängor från exempelvis Grönwall, Uggla och Ledin.
Men där finns också passager som snarare känns som meddelanden från författaren själv om exempelvis bidragsfusk och skatteavdrag eller om anledningen till Lidls låga priser: "tyskt kött som våndats/ tyska antropoider som lidit tyska tomater med toxin och/ gifter/ färgämnen/ hormonpreparat". Detsamma gäller vissa ordval, vilket också ibland var problemet i de förra böckerna, som krockar med hennes i övrigt ofta banala språk. Men allt detta är petitesser i den i övrigt, åtminstone för mig, så verklighetstrogna berättelse som också förstärkts av de mycket strama patientnoteringarna om tillstånd och mediciner.
Och visst är det en sorglig berättelse. För att inte säga chanslös, för där finns aldrig något riktigt hopp, även om de försöker starta på nytt genom att skaffa barn och bostad. Hon är oundvikligt förlorad, redan från bokens första sida.