Författaren tycks sträva efter en sanning, men verkar själv inte ha kommit fram till vad den består av.
Den franske författaren Octave Mirbeau var på många sätt en svårplacerad intellektuell. Som författare, journalist, dramatiker och konstkritiker sympatiserade han i 1800-talets kulturliv med både symbolismen och naturalismen. I sin politiska hållning gick han från att i unga år ha varit en konservativ rojalist till att bli socialist och anarkist med en pessimistisk människosyn.
Romanen "Lidandets lustgård" (Le jardin des supplices), som gavs ut på franska 1899 och i år har givits ut i en nyutgåva på svenska, är också en roman som det är svårt att få något riktigt grepp om. Grundberättelsen är enkel. En icke namngiven huvudperson har misslyckats i politiken. Han räddas genom att en politisk beskyddare lyckas få loss forskningsanslag och sänder honom på en naturforskningsresa till Sri Lanka där han ska hitta urcellen.
På båtresan dit träffar han den dekadenta engelska kvinnan Clara och följer i stället med henne till Kina där han får uppleva ohyggliga fasor. Ett av Claras nöjen är att besöka straffkolonin Lidandets lustgård där fångar torteras och avrättas på en rad fantasifulla sätt. Platsen är samtidigt en enorm prunkande trädgård där vackra blommor göds med blod och människorester.
När faktumet att nytt liv kommer ur död dras till sin spets är det både poetiskt vackert och frånstötande på samma gång. Det går att se Lidandets lustgård som en symbol för många saker. Det europeiska samhället som Mirbeau hatade, kolonialismen och den mänskliga ondskan, till exempel. Men ingen enkel tolkning fungerar på texten fullt ut. Som Carl-Michael Edenborg och Hans Johansson påpekar i efterordet rymmer skapelsen både författarens önskningar och fruktan och det är textens ambivalens som gör den fascinerande.
Liksom författaren själv sugs man som läsare lätt mot sin vilja in i den mardrömslika skönheten och även om man inte känner sympati för Claras blodtörst och jagets tudelade fascination så förstår man deras dragning till ondskan och deras beundran för sadistiska tortyrmetoder.
Det som främst gör boken svårtydd är dess skiftande karaktär. Innan man kommer till den poetiska och grymma andra delen som skildrar Lidandets lustgård är romanen snarare en satir över den franska korrumperade politiken med hårda angrepp på kolonialismen, de offentliga institutionerna och de samhälleliga konventionerna.
Allt är förljuget, obalanserat och fjättrande. I "Lidandets lustgård" finns däremot sanningen. Om det mänskliga lidandet. Om den grymma naturen. Om det vackra. Om livets och dödens mening. Vad sanningen består i är det sedan upp till läsaren att komma fram till. Författaren når själv aldrig fram till något entydigt svar.