Lyriska impressioner med en ton av sorg

Det vilar ett särskilt skimmer över barndomens somrar. De flesta minns dem nog som soliga och sorgfria, fulla av rinnande glassar, nyckelpigor och varma klipphällar. Men nog måste väl också andra, kantigare upplevelser dölja sig bland de ljusa minnena, om inte annat så de första insikterna om att barndomen inte varar för evigt?Hotande idyllOm detta handlar Mats Kempes nya roman, I ett fönster nära solen. I boken får vi möta Hans som tillbringar en sommar hos sina farföräldrar på landet. Hur gammal han är får vi inte veta, bara att han just har börjat skjuta i höjden, men att han fortfarande lyckas hålla tillbaka puberteten inom sig.Sommaren ägnar han åt att lägga nät med farfadern, plocka potatis och meta. I idyllen finns emellertid vissa orosmoment. Farfadern har varit sjuk hela våren och rör sig fortfarande långsamt och med möda. Inuti den magra pojkkroppen håller dessutom sexualiteten på att vakna till liv, och han skäms över de fantasier som plötsligt tränger sig på.Det som mer än något annat hotar idyllen på farföräldrarnas lantställe är emellertid Olov, en vän till farmodern som väntas komma på besök, till farfaderns uppenbara förtret. Hans förknippar Olov med getingarna — han finns i luften fast han ännu inte är där.Trots att I ett fönster nära solen är en renodlad barndomsskildring finns det ytterligare ett tidsplan i boken. Mats Kempe för in en berättare i handlingen, den nu vuxne Hans som ett kvartssekel senare ser tillbaka på sin barndom och talar direkt till sitt barnsliga jag:Du ordnar abborrarna efter storlek, lägger dem på rad bland strandastrarna och starrgräset, leker lite, ger dem namn. Hur gammal är du? Men det är okej, du är enda barnet här nu och farfar nickar mot dig.Det berättande i du-form som verkar bli allt vanligare i den unga, prosalyriska litteraturen har sällan känts så naturlig som i I ett fönster nära solen. Även om berättaren aldrig får någon egentlig roll i boken får hans närvaro tidens kronologiska linearitet att emellanåt upphävas. Farfadern är i allra högsta grad levande för pojken, samtidigt som han sedan länge har varit död för den vuxne mannen.Sorg, saknad och vemodFarmodern tar ett fotografi av pojken som redan sitter uppklistrat på insidan av skåpdörren i personalens omklädningsrum på den arbetsplats där han kommer att arbeta som vuxen. Tiden upphävs och är samtidigt allestädes närvarande, på ett sätt som för tankarna till Proust.Införandet av ett andra tidsplan förstärker det nostalgiska draget i boken. Själva berättandet blir ett försök att hålla kvar något som obönhörligt gått förlorat — barndomen, oskulden och de älskade farföräldrarna. Trots att de lyriska impressionerna är ljustonade och idylliska genomsyras de av en ton av sorg, saknad och vemod.I ett fönster nära solen är en stram och poetisk men ändå varm och påtagligt sinnlig berättelse. Där finns årtullar som gnisslar, filmjölk som trög och vit glider ned på tallrikarna, tallved som knäpper i brasan om kvällarna. Men även om Mats Kempe ägnar stor omsorg åt de stämningsfulla bilderna inser man snart att boken främst beskriver en inre verklighet och inte en yttre.I ett fönster nära solen är en berättelse om en pojkes försök att förstå den vuxenvärld som han just har börjat närma sig. Skickligt fångar Mats Kempe ögonblicken av klarsyn och förvirring, och gestaltar varligt pojkens motstridiga känslor inför de gåtfulla händelser som han bevittnar.Innerst är det ett slags uppvaknande som beskrivs, en barnslig oskuld som går förlorad i samma ögonblick som han förstår att farfaderns tunga andhämtning i själva verket är ett förebud om döden.Imponerande nyansrikedomI ett fönster nära solen är en riktig liten pärla, ömsint och inlevelsefullt berättad. I synnerhet den kärleksfulla skild-ringen av de båda gamlingarna berör.Trots att personteckningen är skissartad har porträttet av farföräldrarna ett djup och en nyansrikedom som imponerar. Språket är konkret och lyriskt, och genomsyras av en lugn och eftertänksam andning.Samtidigt måste det sägas att I ett fönster nära solen, den prosalyriska formen till trots, egentligen är en ganska konventionell barndomsskildring, där nostalgiska återblickar på ett svunnet lyckoland varvas med lyriska naturskildringar och upplevelser av en gryende, manlig sexualitet, i en tilltalande men ganska sliten blandning.Med sina drygt nittio sidor känns boken dessutom mer som en långnovell än som en roman. Sparsamhet är förvisso en dygd, men ibland kan resultatet kännas snålt. Ett par kapitel till i berättelsen om Hans hade knappast skadat.