Lyhört om livet runt trettio

Den plats där vi växte upp är laddad med minnen, ljusa och mörka om vartannat. För Anne i Helle Helles nya bok, Hus och hem, är den framför allt förknippad med förlusten av föräldrarna. Hennes mamma dog av cancer då hon var i gymnasieåldern, och kort därefter körde hennes pappa ihjäl sig. Själv blev hon tvungen att flytta till sin moster i Köpenhamn, och det är först i trettioårsåldern som hon återvänder till det lilla samhället där hon växte upp. Hon och hennes sambo Anders har börjat prata om att gifta sig och skaffa barn, och när han får jobb i närheten köper de ett hus i hennes hemstad.

Boken utspelar sig vid tre tidpunkter, den vårvinter som Anne tillbringar ensam i huset, sommaren då hon och Anders just har kommit tillrätta, och hösten då rutinen börjar infinna sig.
I bokens början har Anne just bosatt sig på orten, medan Anders fortfarande veckopendlar från Köpenhamn. De har kommit överens om att hon skall packa upp och börja göra i ordning huset, i väntan på att han skall flytta dit. Men Anne har svårt att komma igång med arbetet, och flyttkartongerna blir stående. I stället skriver hon brev till Anders, strosar runt på stan och återknyter bekantskapen med sina barndomskamrater, Charlotte och Anita. Hon lär också känna de nya grannarna, det äldre paret Svend och Ellen, och Jens, som bor i prästgården intill. Han är i samma ålder som hon, och singel. De blir goda vänner och tillbringar många kvällar med att prata och dricka vin. När Anders så småningom ansluter sig till Anne rinner emellertid vänskapen ut i sanden, och det blir i stället Annes väninna Charlotte som inleder ett förhållande med Jens.

Hus och hem är den danska författaren Helle Helles tredje bok på svenska. Hennes böcker har vunnit priser i hemlandet och översatts till flera språk. Helle skriver i en karaktäristisk, knapphändig stil, och arbetar ofta med dialog. Situationerna och konflikterna är av det vardagliga slaget. Otrohet, svartsjuka och rädsla för att bli vuxen är några teman i Hus och hem. Men det mesta utspelar sig under ytan, och mellan raderna.
Den stora frågan som bultar i romanen hjärta är varför Anne kommit tillbaka till hemstaden. För de av hennes barndomsvänner som drömmer om Köpenhamn är hennes beslut nästan provocerande. Anne svarar emellertid bara undvikande att hennes sambo har fått jobb i närheten, och nu får kortare restid än om han skulle pendla till Köpenhamn. Men för läsaren är det uppenbart att det inte är den verkliga anledningen, och att orsaken i själva verket står att finna i traumat efter föräldrarnas död. Den demonstrativa likgiltighet som hon visar gentemot föräldrarnas öde understryker bara detta. Det är skickligt gjort av Helle, att hon får läsaren att förstå något som Anne själv inte har insett, nämligen att hon måste bearbeta minnet av föräldrarna för att själv kunna bilda familj.

Hus och hem är en fin liten bok, tonsäker och skickligt komponerad, som man läser med stort intresse, i synnerhet som översättningen är gjord av en annan mästare på antydningar och stämningar, Ninni Holmqvist. Helle tecknar en lyhörd och nyanserad bild av livet runt trettio, och av tvåsamhetens stunder av intimitet och gemenskap, ensamhet och frustration. Det är klokt och inkännande.

Men för att göra detta till en riktigt stark roman skulle Helle ha varit tvungen att tränga djupare under ytan, inte minst i personteckningen. Det största problemet är att man aldrig lär känna Anne. Ingenting förmår skapa en spricka i hennes släta fasad av likgiltighet och känslolöshet, varken attraktionen till Jens, missämjan med Anders, rivaliteten med tjejkompisarna, eller förlusten av föräldrarna. Det är därför svårt att verkligen engagera sig i det som händer henne och det som i bokens början känns som en mästerlig uppvisning i det antydda och outsagda, framstår mot slutet mest som ytlighet.

Lyhört om livet runt trettio

Tonsäker och skickligt komponerad men med en ytlig personteckning, anser Catrin Ormestad om Helle Helles tredje roman Hus och hem som nu finns på svenska.