I Mian Lodalens Dårens dotter (2008) fick vi stifta bekantskap med Connie som växer upp i sjuttiotalets Jönköping med en pappa som inte är som andra. Hennes nya roman, Tiger, är en fortsättning på den förra. Connie har inte längre någon kontakt med sin pappa och hon har lämnat förortens betong och bor numera på Jönköpings gräddhylla där alla barn har två föräldrar och mammorna bakar småkakor hela dagarna. Men Connie kommer dåligt överens med sina fosterföräldrar Lennart och Britta. För honom är hon ”finnen i hans beniga röv, skatteåterbäringen som aldrig kommer”, och Britta är mest intresserad av att spela bingo. Inte heller i skolan går det särskilt bra. Connie har bara ettor i betyget och hennes enda mål med studierna är att slippa skickas på utredning. Men alla dessa problem bleknar ändå jämfört med den verkliga härdsmältan i hennes liv: till skillnad från alla tjejerna i hennes klass är Connie inte kär i Steffe och Kenta. Hon tycker inte ens att de är söta. I stället är det Anna med de kritvita tänderna och det äppeldoftande håret som hon fantiserar om.
I sin dagbok kallar Connie sin attraktion till tjejer för DD – det dåliga – och hon gör allt för att hålla den hemlig. Detta det äckligaste av allt äckligt, det skamligaste av allt skamligt. Men vad hjälper det att hon kämpar emot när Annas hud är lika mjuk som en chinchillas skinn?
Tiger är en fin och lyhörd berättelse om ensamhet och utsatthet, vänskap, kärlek och frigörelse. Porträttet av Connie är inlevelsefullt och tonsäkert och öppnar för igenkänning. Man behöver inte vara homosexuell tonåring i Sveriges bibelbälte för att kunna identifiera sig med hennes utanförskap, och hennes förtvivlan över att varken kunna stå upp för den hon är eller vara som alla andra. Normal. Tiger kan läsas som en allmängiltig berättelse om att växa upp och finna sin egen väg.
Skildringen av sjuttiotalets Jönköping med dess narkomaner, ”tattare”, spritfester och busliv är livlig och full av tidsfärg, men förstås också ganska sorglig. Tiger är en bok som får läsaren att förundras över de små mirakler som barn och ungdomar utför varje dag, bara genom att hålla sig vid liv.
Särskilt kritisk är Mian Lodalen till de vuxna som aldrig försitter ett tillfälle att svika. Det finns inte en enda vuxen karaktär i boken, från Connies ständigt bakfulla eller frånvarande fosterföräldrar till Annas homofoba pappa, som har några som helst försonande drag. Men ännu mer förskräckande är kanske de glimtar som boken ger av de förstenade attityderna till homosexualitet som uppenbarligen fanns i Sverige så sent som på sjuttiotalet. När man läser om hur ämnet behandlades i till exempel skolböcker kan man inte bli annat än mörkrädd.
Skildringarna av de ideliga fyllefesterna känns ibland lite enformiga, och de vuxna i boken hade gärna fått vara mindre stereotypa, men Tiger är på det hela taget en sympatisk och engagerande bok. Och eventuella brister vägs upp av den sensuella och ömsinta kärlekshistorien i centrum. Inte för ett ögonblick reflekterar man över att man läser om en lesbisk relation. Det är kärlek kort och gott, mellan en flicka med vita tänder och en tiger.