Det finns så ofantligt mycket att vara rädd för i den här världen. Så, när någon viskar i ditt öra att det inte finns något att vara rädd för, bör du vara på din vakt. Särskilt om denna någon är en pastor från Livets Ord, en pastor som nyss kringskurit ditt liv med hjälp av en säregen blandning av bibelord och manipulativt charmig karisma. Den är otäck, Johan Heltnes debutroman som heter just ”Det finns ingenting att vara rädd för”. Titeln är sådär exakt dubbeltydig som man vill att en titel ska vara; den pekar både på den falska trygghet som huvudpersonen Jonatan får i församlingen och samtidigt på vägen ut från densamma.
För den som ett helt liv varit en ytterst motvillig kyrkobesökare är avståndet till den värld Heltne skildrar till synes oöverbryggbart. Det hjälper inte att jag har vänner som har varit med i Livets Ord, när de berättar så kan jag ändå inte förstå. Det är så bortom allt jag känner till, som ett parallellt universum. Med ”Det finns ingenting att vara rädd för” minskar det avståndet en aning, för första gången. Det är inte det att Johan Heltne skriver en berättelse där det främmande plötsligt känns rimligt – allt är fortfarande lika obegripligt och hårresande – men det kommer närmare. Och det gör det för att läsaren kommer så väldigt nära Jonatan. Det är rätt ovanligt att en debutant förmår skapa den intimiteten, och jag kan inte se det som något annat än ett bevis på att Heltne själv, som vuxit upp med Livets Ord och lämnat, har samma slags närhet till sin huvudperson – hur fiktiv hans roman än är.
Jonatan har svår epilepsi, anfallen kommer tätt och blir allt större, tills han hamnar på sjukhus under en längre period. När läkarna till slut kan konstatera att han är helt frisk rent fysiskt, avfärdas det av såväl Jonatan och hans familj som av församlingen. Själv brottas han med skammen över att aldrig bli helad från sina besvär; är hans tro inte tillräckligt stark? Jonatans besvikelse över att Gud inte befriar honom från plågorna, den besvikelse som han aldrig kan uttala högt (inte ens för sig själv), frontalkrockar med den samlade sjukhusexpertisens antagande om att hans symptom är psykiska och en direkt konsekvens av det liv han lever i församlingens klor.
Det är inte enda gången världar kolliderar i ”Det finns ingenting att vara rädd för”. För den här romanen är först och främst en kärlekshistoria. Ni vet den där berättelsen om den allra första, pirrande, trevande kärleken som liksom tar över hela ens universum och flyttar allt annat långt ut i periferin. Nåväl, så blir det inte riktigt för Jonatan och Nina. Det råder förbud för omyndiga i församlingen att ha kärleksförhållanden; deras förälskelse är från första stund inte bara hemlig, utan behängd med sådan skuld och skam att det riktigt gör ont att läsa. Nina kommer utifrån, hon är ny i Livets Ord och har ännu inte assimilerats på samma sätt som Jonatan. Hon är friare och djärvare, Jonatan förgås nästan av sina kval.
Det är rätt överraskande att en roman som handlar om Livets Ord samtidigt också är det mjukporrigaste jag läst på länge. Men vid närmare eftertanke är det följdriktigt: det är just i en miljö där sexualiteten skuldbeläggs som den poppar upp som mest envist. Jonatans kamp är den mellan tro och huvud å ena sidan, och kropp å den andra. Hans strid är dessutom dubbelt så tung, eftersom han har både morgonstånd och epileptiska anfall att slåss mot – två starka motståndare till anden.
Johan Heltne skriver sin roman med en fantastisk lyhördhet för både sina gestalter och de miljöer de vistas i. Hans språk bär den här berättelsen på ett fint, trovärdigt sätt, även om jag irriterar mig på att Nina ”kysser i luften” i tid och otid. Men allra främst fyller den en lucka i den större berättelsen om vår samtid, genom att vara denna inifrånskildring av hur livet i en församling som Livets Ord egentligen ser ut. Det är bara trettio år sedan Livets Ord grundades. Ulf Ekman har lämnat skeppet, men kvar är de många som alltjämt lever det här livet. Och kvar är de som brutit sig ut, men som måste fortsätta leva med de spår som Livets Ord lämnat i dem. ”Det kan liknas vid att växa upp i ett totalitärt politiskt system”, som Heltne själv sagt i en intervju.
Jag är förfärad och imponerad, förskräckt och intresserad på samma gång. ”Det finns ingenting att vara rädd för” liknar ingenting annat, och det är inte ofta man får säga det om en debutroman.