Lyhörd och åskådlig prosalyrik

När man tyst läser de korta prosalyriska texterna i Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus kan man nästan höra författarens — Folke Isaksson — milda, vänligt ivriga röst med sina typiska skorrande r i det för övrigt uppsvenska uttalet. Det är inga märkliga eller sensationella iakttagelser eller formuleringar men en personlig ton av bred bildning och glatt intresse för allt som går att se och höra, för de egna barndomsminnena av det norrbottniska landskapet likaväl som färska reseintryck och världshändelser. Isaksson har sysslat med många slags skrivande — vanlig lyrik, essäer och kritik, historia och politik, reseböcker och reportage, översättningar — men just prosalyriken verkar ligga särskilt naturligt till för honom. Det är nog ingen tillfällighet att den första dikten — eller stämningsbilden — handlar om en rödstjärt på ett taggtrådsstaket och den näst sista om en blåhake. Fåglar och andra naturfenomen spelar stor roll för Isakssons livskänsla och uttrycksbehov. På en dryg halv sida kan han måla upp en mycket konkret och detaljerad ögonblicksbild, där hans egen fascination, ett stänk humor och ibland en sens moral av folkhemshumanism kan anas. Man möter 40-talets julapelsiner, skogsharar och dressinfärder genom skogen men också 80-talets växlingsskojare i Prag och kvava hotellrum i Bombay eller nutidens övergivna torpställen och nattflygning över Asien. Den sistnämnda upplevelsen prickar Isaksson in mycket träffsäkert: "Det glimmar till, det sprakar, utspillda stjärnor, stjärntecken som talar om människors verksamhet, de har byggt en stad." Just så, med "utspillda stjärnor" ser det faktiskt ut.Någon enstaka gång kan det bli en aningen sökt bild eller lite för mycket av överväldigade känslor, som i raderna om "smärtsam smeksamhet" eller då "saknaden skulle låta sin rasande rävunge gräva ett hål i mitt bröst". Men i regel är det en välbalanserad prosalyrik med lagom mycket mångtydighet och medkänsla. De konkreta anspelningarna på samhällsförhållanden blir också alldeles lagom konkreta; i stället för Ceausescu heter det "Den maktfullkomlige" och i stället för Rumänien Transsylvanien. Och ett ungdomsminne från Dordogne placeras i rummet men inte alltför exakt i tiden. Många känner säkert igen sig i Isakssons möte med en okänd kvinna, "tre sekunder av tvekan då han kunde ha bytt riktning och väg."Bokens titel sammanfaller med slutorden och är just så där skyggt dubbelbottnad och andäktigt lyhörd som man förväntar sig av Folke Isaksson. Han håller alltså stilen, vilket är att uppfatta som något klart positivt.