Lyckad debut för Barbarotti

Bland litterära hjältar under senare år intar kommissarie Van Veeteren vid Maardampolisen en tätposition. När Uppsalaförfattaren Håkan Nesser efter tio böcker och 3þf>538 sidor tog honom ur tjänst i romanen Fallet G hade denneredan dessförinnan etablerat sig som antikvariatsbokhandlare. Någon överhängande risk för att han fortsättningsvis bara går att nå den vägen finns dock inte. Dekalogen om Van Veeteren och dennes kollegers göranden och låtanden i den någonstans i ett Nordeuropa med drag från Polen och Nederländerna belägna staden kommer ständigt ut i nya upplagor. Under tiden har Håkan Nesser blivit ett guldkantat varumärke. Att ha läst hans senaste bok är inträdesbiljetten till middagskonversationen i de flesta upplysta sällskap.I den i dag utgivna romanen Människa utan hund lägger Håkan Nesser ut ett nytt spännande spår att följa för de många vid det här laget i åtskilliga länder bosatta läsarna av hans böcker. Gunnar Barbarotti gör därmed sin entré i vad som är tänkt att så småningom bli en kvartett berättelser. Likaså är miljön en annan, västsvensk och belägen någon dryg timmes bilresa från Göteborg, en halvtimma till om man kommer från Hornborgasjön. Det betyder dock inte att alla ortsnamn är fiktiva. Bara Kymlinge är det. I övrigt uppträder platserna med egna namn. Inte minst Stockholm och Uppsala.Med Gunnar Barbarotti, kriminalinspektör och med en jur kand inläst i Lund, förhåller det sig dock så att han inledningsvis dröjer en smula i kulisserna. Desto starkare blir hans närvaro, när han sedan äntligen uppenbarar sig. Och en mera kraftfull och resolut brottsutredare får man leta efter. Här är det ambitionerna och fliten som bestämmer dagordningen. Gunnar Barbarotti låter både kvällar och helger komma till användning, när han fått korn på någonting intressant. Det är som i kulturlivet. Det mest spännande inträffar utanför kontorstid.Gunnar Barbarotti är i blomman av sin medelålder, frånskild pappa till tre barn, bland vilka dottern Sara delar bostad med honom. Hans förhållande till kärleken begränsas en smula av yrkesutövningen. Viktigast är dock att han företer vissa likheter med den Farmor som Hjalmar Bergman berättar om i en av sina mest berömda romaner. Precis som Farmor hos Bergman för även Barbarotti ständigt pågående samtal med Vår herre. Man kommer dessutom att tänka på en lärare och dennes mest skrämmande yrkesverktyg, den gröna kalendern, när Barbarotti ger sin herre och skapare pluspoäng eller drar ifrån, alltefter hur händelserna utvecklar sig.Människa utan hund knyter an till den närmast föregående boken Från doktor Klimkes horisont såtillvida, att Håkan Nesser även denna gång leker en smula med såväl romanens titel som med sin egen författaridentitet. Riktigt hur, skall här inte avslöjas lika lite som den deckarlitteraturen närstående intrigen. De 200 första och de lika många sista sidorna är allra bäst. Partiet dessemellan blir lite thrillermässigt stereotypt med en serie polisförhör, där läsaren egentligen redan sitter inne med kunskaperna.Men bortsett från denna inte helt lyckade komposition av romanen är det ändå en både händelsemättad, uppslagsrik, stundvis tänkvärd och välskriven berättelse Håkan Nesser lämnar efter sig när han, enligt hörsägen, nu står i begrepp att lämna lärdomsstaden vid Fyris. För övrigt kommer romanens handling vid ett tillfälle riktigt nära hans nuvarande bostad vid Västgötaspången. Annars är det Forumgallerian, studentbostadsområdet Trikadien och en utflykt till Bergsbrunna som gäller, när Uppsala är på tapeten.Håkan Nesser är en författare som brukar ha många kontaktytor till sina läsare. Så också denna gång. Man tar del av hans bok och blir alltmer indragen i förloppet och undrar hur det skall gå. Man lutar sig tillbaka i läsfåtöljen och njuter av hur skickligt han utnyttjar de olika uppslagen. Man tycker sig ibland förstå vad som komma skall men kan inte undgå att imponeras av själva tillvägagångssättet dit.Själv kan jag inte låta bli att fästa mig allra mest vid det som är familjeberättelse och släktdrama i den nya romanen. Här finns emellanåt en kraft, som för tankarna till de grekiska tragödernas mästerverk inom teaterns värld. Likaså visar sig författaren även denna gång äga en hel del användbara insikter om vad som utspelas i det mänskliga själslivets utmarker. Frågorna om skuld, straff och botgöring är annat som fått en insiktsfull behandling. Det gäller även avsnitten som lyfter fram livets skörhet, bräcklighet och oberäknelighet. Att Nesser betraktar ondskan som en del av tillvarons ofrånkomliga villkor, vet vi sedan förut.Bland gestalterna är det nog den som går under namnet Kristina som har fått den allra intressantaste gestaltningen. Här är bokens upphovsman som allra fullödigast i sin skapande ingivelse. Ett inslag somväl knappast funnits förut i författarskapet är dessutom tilltron till drömmarna som på något sätt sanningsbärare. I denna motivkrets hör även skatan på omslaget och i texten hemma. Framlidne konstnären Hans Viksten brukade betrakta ugglan som sin speciella inkarnation och som en förmedlare mellan det hinsides belägna och den iakttagbara verkligheten.Den i kajornas stad fram till nu hemmahörige Nesser väljer för sin del en skata. Varför han gör så, kan man fundera på länge. Liksom på romantiteln och de diskussioner som förs om privatlivets helgd, mänsklig integ­ritet, pressetik, förned­rings-tv, den psykiatriska vården och lärarnas arbetsvillkor. Eller på romanens avslutande fråga om hur mycket sanning vi tål se och härbärgera. Den som vill ta del av en spännande berättelse har en hel del att hämta i Håkan Nessers nya bok. Men den som är i behov av tankestimulans, lägger den heller inte lottlös ifrån sig efter avslutad läsning.