Lustmord på huset Windsor

När den engelska prinsessan Diana och hennes pojkvän Dodi al Fayed, jagade av paparazzifotografer, dog i en bilkrasch i Paris i augusti 1997 var hela den sorgliga historien om äktenskapet med prins Charles redan känd för världen. Den vackra societetsflickan Diana Spencer, som vigdes med Charles vid ett sagobröllop i London 1981, hade valts endast för rollen att bli mor till prinsens barn. Sin tid, uppmärksamhet, omsorg och kärlek hade prinsen av Wales dock gett till sin frilla sedan många år, Camilla Parker-Bowles, och detta helt öppet inför sin förtvivlade hust­rus ögon. Charles hade dessutom full support från kungahuset, där hela familjen deltog i förtrycket och marginaliseringen av Diana. Om detta hade Diana själv vittnat.Älskad av det engelska folketUnder sin livstid blev Diana, eller Lady Di som hon oftast kallades, något av den västerländska pressens älskling. Hennes bild förekom mer eller mind­re dagligen i veckopress och dagstidningar. Hennes svala skönhet, väna väsen och vackra kläder (skapade av Anna Harvey på Vogue) blev stilbildande. Hennes vänlighet mot det vanliga folket, som hon till skillnad mot det övriga huset Windsor tog i hand utan att använda handskar, och hennes välgörenhetsarbete diskuterades ständigt.Genom sitt engagemangi t ex aidssjuka blev hon ett moraliskt föredöme. Hon blev altruisten, den ärligt medkännande och därmed äls­kad av det engelska folket. Hon blev en ikon.Hon stod också ut som en lysande pärla i huset Windsor, där skönhet, elegans och estetik knappast är utmärkande drag. Den engelska kungafamiljen har tvärtom utmärkt sig som en kallsinnig, färglös, robust, lantlig sort, där hästar och hundar — inte människor — stått i fokus för intresset. Detta illustreras kanske bäst av den välkända händelse där drottning Elisabeth, efter ett längre utlandsbesök, handhälsade på sin lille son när hon, till gossens förtjusning, återvände hem. Ett annat exempel är att drottningen ler endast i sällskap av fyrfota djur.I sin bok Diana, där kapitlen lånat namn från kända poplåtar, menar sig krönikören i The Guardian, Julie Burchill, göra ett slags feministisk analys av den beklagliga historien om prinsessan av Wales och hennes oblida öde. Boken tar helt parti för Diana och får väl närmast betraktas som en kärleksförklaring till henne. Författaren återberättar hela historien, från Diana Spencers ensamma barndom, via hennes introduktion i Londonsocieteten till bröllopet med prinsen, de två barnens födelse och skilsmässan med åtföljande detronisering, uteslutning och död. Burchill tar också upp några negativa sidor: Dianas älskare, hennes New Age-engagemang och hennes eviga gympande. För den som är påläst på kändisvärlden är den mesta informationen säkert gammal skåpmat, men för den oinitierade läsaren är de flesta fakta okända.Tragisk dödDiana Spencer lär ha varit intellektuellt klen och kallades enligt Burchill "dumskallen Spencer" i skolan. Prinsen hade från början en affär med hennes syster, men så småningom "valde" han i stället - Diana. Ganska snart efter bröllopet stod det dock klart att han inte var seriöst intresserad av henne utan föredrog sin älskarinna Camilla. Diana skulle föda honom barn för att säkra tronföljden, men i övrigt var hon utan intresse för både honom och kungahuset i övrigt. Hon blev snabbt olycklig och utvecklade svår bulimi. Först med mammarollen kom hon att finna en plats. Men eftersom äktenskapet med Charles knakade blev skilsmässa oundviklig och 1996 fråntogs hon såväl sin titel som rätten till sina söner. Hennes tragiska död blev kulmen på denna sorgliga hist­oria om en kvinnas uppgång och fall.Skarpt och elaktFörfattaren Julie Burchill kallar sig själv cynikernas cyniker och det med rätta. Hon skriver skarpt och elakt med formuleringar som både biter och roar. Hennes karakteristik av "den sorglige och vanskapte pappskallen" prins Charles framtoning lyder "den där vidriga blandningen av högdragenhet och osäkerhet som gjort honom till en av de tristaste personer". Denna karakteristik kommer att gå till historien! Drottningen kallar hon "den baksluga skatan" och frillan Parker-Bowles beskrivs träffande som "den kantiga, läderartade Camilla på jakt efter blod ovanpå en hästrygg". Detta är lustmord på huset Windsor, eller Firman som Burchill föredrar att kalla det. Ingen kan undgå att roas av dessa elaka men välvalda formuleringar.KlassanalysBoken är alltså rolig att läsa, men den är dock mest ett slags mer välformulerad Hänt i Veckan eller Se & Hör, dvs skvallerläsning för dem som finner nöje i att rota i kändisars privatliv. Den är också ett exempel på engelsk besatthet avkungahuset, ett fenomen som inte är lika utbrett i Sverige. Den får väl därför sägas ha begränsat intresse och ganska liten bärighet utanför England.Personligen betraktar jag den också mer som en klassanalys än som en genomtänkt feministisk studie, som den utger sig för att vara. Som klassanalys fyller den emellertid sin mission. Burchill kan nämligen sägas på ett storartat sätt ta gruvlig hämnd på dem som utan att ha förtjänat det åtnjuter privilegier och uppmärksamhet och som hur små de än är anser sig vara förmer än vi andra.