Lustfylld och finurlig prosakonst
Jonas Karlssons bokdebut i dag med novellsamlingen Det andra målet ger läsaren åtskilligt i utbyte, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Jonas Karlsson återger skickligt stämningar i dagens samhälle.
Foto: Håkan Elofsson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samtidigt får man också gärna skådespelaren Jonas Karlsson i tankarna. Personerna i de här novellerna framstår ofta som roller hos vilka författaren provar bärkraften. Man kan tänka sig dem uppbyggda på ett sätt som liknar en skådespelares arbete med den fiktiva gestalt han eller hon får sig anförtrodd i en pjäs. Några grundläggande drag utgör förutsättningarna för dess egenart. Sedan växer rollen fram undan för undan färgad av aktörens egen personlighet. Därefter får samspelet med de andra avgöra den slutgiltiga utformningen.
Det som en smula komplicerar en sådan process är dock att Jonas Karlsson samtidigt låter både identiteter och tidsbegrepp vara flytande storheter. Och att han inte skriver sina noveller som avgränsade eller slutna enheter. Snarare befinner de sig hela tiden i dialog med varandra. Personer som dyker upp i en berättelse kan återkomma en stund senare ur ett annat perspektiv. Betydelsebärande detaljer, där särskilt en röd näsduk har en framträdande roll, återvänder med viss regelbundenhet i de mest olika sammanhang. Och en del historier, som den om Pär Hansson, en gång skådespelare vid Upsala stadsteater, är uppdelade i flera avsnitt innan handlingen når sitt slut.
Redan för två år sedan visade Jonas Karlsson bredden i sin kreativa begåvning, när Stockholms stadsteater visade hans första drama Nattpromenad. Det var en pjäs som skildrade ett nattligt samtal mellan en man och hans hustru. Viktigare än innehållet var föreställningens glidningar mellan fantasi och verklighet, något som i sina bästa stunder kom att tangera det som är teaterns kanske djupaste livsnerv. Frågan återkommer också i novellsamlingen och kallas den här gången för "teaterns mirakel". Till stor del handlar det om hur konstens förmåga att framkalla magi uppstår. Där berättaren och mottagaren eller skådespelaren och publiken är delaktiga i ett gemensamt flöde och befinner sig på samma våglängd. Den ömsesidiga överenskommelse som utgör förutsättningarna för en sådan process, även i litterära sammanhang, är ett av novellernas oftast återkommande teman.
Att Paul Auster är en av faddrarna härvidlag är knappast långsökt. Men hans ande är närvarande även i andra sammanhang. Som när Jonas Karlsson ser till att hela det problemområde som har med en människas olika identiteter att göra också fått stort utrymme i novellernas personteckning. Att man emellanåt inte riktigt kan veta ur vems perspektiv ett skeende återges, eller berättarröstens kön, åstadkommer likaså en osäkerhet som emellanåt får en överraskande upplösning. Det finns en finurlighet i författarens sätt att skriva av det ofta tilltalande slaget.
Vad gäller människorna är deras benägenhet att befinna sig i otakt med varandra ett av de återkommande inslagen. Det kan gälla allt från något så prosaiskt som att hålla en överenskommen tidpunkt för en gemensam lunch till händelserna på en fotbollsplan, där den bekräftelse som märkeskläder förväntas ge uteblir. Eller repliker som är dåligt tajmade i samband med ett barns födelse. I en novell om snabbmatsrestaurangernas familjemeny försöker en man vara politiskt korrekt men får till slut stå där med skammen, eftersom han inte känner till vilka koder som gäller för den som vill visa sig självständig och avvikande. En berättelse om en oktobervecka med tom almanacka skildrar en människa som hamnat rejält vilse i sitt eget liv.
Novellen När jag vaknar är hon borta handlar om en lesbisk finansminister och hör till de inslag i boken som berättar om vilka outgrundliga vägar mänskliga möten kan ta. I samband med den fiktive författaren Coletho passar Jonas Karlsson på att dela ut några nålstick mot det samtida litterära etablissemanget, samtidigt som han också uttrycker sin uppskattning av den tyska novellisten Judith Hermann. Om hennes till svenska översatta böcker Sommarhus, senare och Bara spöken på så sätt får flera läsare, är detta omnämnande inte annat än en välgärning. Som en av de allra bästa novellerna i Det andra målet framstår den berättelse som heter Lotten och behandlar temat barns skyddslöshet och livets skörhet. Ett särskilt omnämnande förtjänar också de båda i dagens litteraturdebatt väl insatta och boksynta fåglarna som återfinns alldeles i slutet av boken.
Jonas Karlsson ställer emellanåt läsarens minnesgodhet på prov där det gäller att erinra sig vilka personer som varit med tidigare och i vilket sammanhang, när de tar gestalt i någon följande novell. Ofta handlar det också om att vara vaksam inför alla sidosprång och överraskande vändningar, som ger det som sagts en oväntad belysning. Med detta i åtanke är det ändå en i hög grad lustfylld upplevelse att ta del av denna med rejält flyt i språket genomförda, nya inmutning i ett uppmärksammat konstnärskap. Och noveller, förresten. Det är så mycket som hänger ihop i den här boken att den utan större svårighet kunde kallas roman.
Jonas Karlsson: Det andra målet (Wahlström & Widstrand, inb)