Lundell fortfarande rebell

Vid femtiosju års ålder genomlider konstnären Georg, berättarjaget i Ulf Lundells nya bok, Vädermannen, den värsta tiden i sitt liv. Trött på livet, konsten och sig själv har han nått en punkt som ligger nära resignationen. Samtidigt som han gärna vill känna livet brusa i ådrorna, ännu en gång.
På sin gård på Österlen försöker han förstå vad som gick snett, i livet och konsten, och i förhållandet med flickvännen Lydia. Hon väntar på honom i hans hus i Provence. Det var egentligen meningen att han skulle sälja den skånska gården och genast åka tillbaka till henne men det var för flera månader sedan, och Georg har inga planer på att återvända. Om han håller sig undan tillräckligt länge träffar hon säkert en annan man, resonerar han. Någon i hennes egen ålder som hon kan skaffa barn med. I väntan på detta går han långa promenader, lagar mat och korkar upp buteljer i sin vinkällare, målar lite, och umgås med vännerna, rockmusikern X och författaren Monk, som är lika vilsna och uppgivna som han.

Och han fantiserar om Kvinnan, hon som kan ställa allt till rätta och få livet att börja på nytt. Men i stället för en enda kvinna finns där många - unga och vackra, medelålders och kloka. Omöjliga att leva med och utan. En av dem är Jackie, Georgs nittonåriga dotter, som en dag ringer på hans dörr. Han har inte sett henne sedan hon var liten och är till en början ovillig att ikläda sig fadersrollen. Men allt eftersom dagarna går invaderar hennes energi hans livsleda, och långsamt börjar livet röra sig framåt.
Vädermannen är en berättelse om ångest och livströtthet, ensamhet, kärlek och utanförskap, gestaltad med en uppriktighet som berör. Precis som i tidigare böcker skildrar Ulf Lundell en existentiell och ideologisk hemlöshet som hans alter egon - samtliga män och 50+ med kreativa yrken - upplever i ett samhälle där deras värderingar, inte minst deras kvinnosyn, blivit alltmer passé. Sorgen över allt som gått förlorat är naket skildrad och svår att inte gripas av.

Porträttet av Georg är över huvud taget befriande ärligt. Lundell beskriver nästan trotsigt sin hjältes tillkortakommanden, utan att försköna och utan att be om ursäkt. Georg är den han är, känslomässigt hämmad, feg, självisk och oförmögen att verkligen älska någon. "Vädermannen" är ett smeknamn han fått av en före detta flickvän, som ansåg att han bara bryr sig om vädret. Och sig själv. Han har knappt ens någon kontakt med sina barn, och förstår inte varför han skulle vilja ha det.
Trots att Georg på många sätt är en klichébild av den arketypiska Mannen, som med en grymtning drar sig undan i sin grotta när Kvinnan kräver närhet, bekräftelse och engagemang, lyckas Lundell ge honom djup och nyans, och faktiskt få läsaren att känna sympati för honom.
Som så ofta hos Lundell är de kvinnliga karaktärerna mindre övertygande. Också i den nya boken är kvinnan ett mysterium - åtrådd, dyrkad, idealiserad, föraktad och fruktad, men i slutändan bara ett redskap för mannen att komma till insikt om sig själv.

Samhällskritiken har varit ett genomgående motiv i mycket av det Lundell skrivit, inte minst i den förra romanen, Värmen. Också i den nya boken finns spridda ansatser att skildra det Sverige i förändringen där hans medelålders, manliga gestalter känner sig allt mindre hemma, men som de samtidigt är ohjälpligt knutna till genom språket, kulturen, musiken, och inte minst, kvinnorna de älskar.
Men medan Värmen genomströmmades av bitterhet och ilska vilar det ett melankoliskt, lätt uppgivet lugn över Vädermannen. Socialdemokratin har visserligen brutit ihop, de nyliberala har bränt ned folkhemmet och feministerna lagt vantarna på kulturlivet, och det är Per Gessle som spelar soundtracket till detta folkliga, manshatande schlagerhelvete som är dagens Sverige, men på något vis är det ändå okej, för i Vädermannen hittar Lundell ett land som han trots allt kan älska, inte minst för dess natur.

I midsommarsillens, svalornas och de regniga somrarnas Skåne tycks Georg inte bara försona sig med sina egna brister och tillkortakommanden, utan också med Sveriges.
Att han på bokens sista sidor köper en vingård i Provence för 300 miljoner spänn - efter allt gnällande över hur pengarna förstört hans liv och konst - där han bosätter sig i ett veritabelt harem av unga kvinnor - efter allt gnällande över hur kvinnorna stjäl hans frihet - förstör faktiskt inte det sympatiska intrycket man får av boken.
Det är väl därför vi gillar Ulf Lundell, för att han fortfarande är tillräckligt mycket rebell för att värja sig mot det politiskt korrekta.

Lundell fortfarande rebell

Visst finns det spår av den gamle samhällskritikern Ulf Lundell i hans nya bok, men tonen är lugnare än tidigare, konstaterar Catrin Ormestad.