2009 kom ”Yarden” – en bok som i ett slag förnyade arbetarlitteraturen. Där berättade Kristian Lundberg om hur han efter en fadäs i tidningsvärlden blivit av med sina uppdrag. Det ena ledde till det andra och till slut stod han där utan pengar, tvungen att brödjobba vid sitt gamla knegarjobb i Malmö hamn. Det blev en chock när han upptäckte hur Sverige hade förändrats. ”Yarden” var en berättelse om en nedresa, i klassmörkret, där papperslösa och bemanningsanställda svabbade bilar i minusgrader utan handskar. Men det som Lundberg gjorde nytt var inte bara att han skildrade den moderna arbetsmarknaden. Det handlade också om hur han skrev; en experimentell text full av metadimensioner. Genom att på ett mycket medvetet sätt väva samman kroppsarbete och skrivarbete gjorde han den moderna arbetarlitteraturen till en”fin” genre.
Men det var 2009. Nu är det 2014 och Lundberg publicerar sin fjärde bok om hamnen i Malmö. Den här gången kallar han boken för en ”anklagelseskrift”. I ”Det här är inte mitt land” har han samlat upp överblivet material, från början en bunt tidningstexter som har förtätats, skrivits om och vävts ihop med mera självbiografiska textsjok. Frågan är hur hans sätt att skriva klarar sig idag? Nu när det inte längre är så nyskapande?
Det som slår mig efter bara några kapitel är att vissa avsnitt är mera drabbande än andra. Jag tycker till exempel att Lundbergs associativa prosa kommer mera till sin rätt när han vandrar runt i Malmö och reflekterar över hur staden har förändrats än när han besöker ett förvar eller rapporterar om det ökade våldet mot kvinnor. Som när han strosar förbi ett härbärge och ser hur köerna fylls med ungdomar. I dessa stunder lyckas Lundberg gestalta hur en skuggvärld sträcker sig allt längre in i dagsljuset.
Men så kommer de där tradiga partierna. När Lundberg använder tröttsamma retoriska grepp. Lite för många gånger skriver han: ”låt oss ta det från början”, och som läsare känner jag att vissa saker behöver man kanske inte ta från början. Som att klassklyftorna växer, att ensamkommande flyktingbarn utvisas och att män slår kvinnor. Jag tror att alla som läser den här boken har någorlunda koll på dessa ganska slarvigt tecknade bakgrundshistorier, som mest verkar vara halvsmälta kunskaper och statistik från reportage i DN. I sådana stunder känner jag att det flyter lite väl mycket bråte i Lundbergs snabbt framforsande ordström.
Jag har svårt att bestämma mig. I ena stunden tycker jag att boken innehåller en samling slarvigt skrivna och lösryckta texter. Jag tänker att Lundberg nog knappast övertygar någon som inte redan är övertygad. Men så ändrar jag mig. Tänker att det inte finns någon författare som får det nyliberala systemskiftet att kännas så inpå bara huden. För när Lundberg är som bäst kan han visa hur avsaknaden av ett par arbetshandskar eller ett regnskydd i slutändan handlar om förnekat människovärde. Då står sig hans existentialistiska arbetarlitteratur alldeles utmärkt.