Lumpen - råbarkade machotypers paradis

Just när det svenska försvaret hårdbantas och värnplikten sakta men säkert, tyst och stilla avskaffas, så beskriver Erba i militärfärgat realistiska ögonblicksbilder, men med undertryckt patos och idealism en vanlig svensk rekryts traditionellt motbjudande och påfrestande år i den så kallade lumpen. Och det gör han utan att snudda vid patentlösningar, bara genom att visa att så här kunde det vara, på ett av de många nu nedlagda regementena.

Tiden verkar vara 80-tal. Men i det väsentliga kan man känna igen sig även från 50-talets tremilslånga soldatmarscher, pennalism på logementena, kaxiga underofficerare och dolda dragkamp mellan pacifistiska och snarast fascistiska impulser. Jagpersonen, som bara kallas Johansson, är en påfallande genomsnittlig, för att inte säga egenskapslös ung man, som framför allt fungerar som objekt och spegel för militärlivets normer och tendenser.
Han slits mellan sin sympati för de rakryggat kritiska och självständiga kompisarna Fredrik och Samir och å andra sidan det hårda grupptrycket frän de snusande, supande och trakasserande machotyper som just här har ovanligt stora chanser att dominera.

Erba blottlägger en svårfrånkomlig inre konflikt i det försvar vi ändå måste ha. Det skall skydda den civilisation vi byggt upp mot djungelns lag; samtidigt är kriget ett återfall i den råa kollektiva kampen för överlevnad.
@3a Text ui:Personteckningen i Ensamhetens broar är väl inte helt fri från schabloner, men den tuffa jargongen bland befälseleverna på ingenjörsförbandet är väl fångad och djupt deprimerande.
Det finns onekligen ett inte så litet stråk av dumdryg rasism bland åtskilliga unga svenska män, det må vara 50-tal, 80-tal eller 00-tal, och det är på den som till exempel Sverigedemokraterna i grunden lever.
Hur den ska bekämpas är en svårare fråga.
Erbas huvudperson - som nog är alltför olik författaren för att kunna kallas alter ego - sviker den plikt att säga ifrån som han vagt känner sig ha, han flyter med strömmen och drabbas av livslångt dåligt samvete.
Det är inte alldeles trovärdig psykologi, inte heller den milde, vänlige och starke Fredriks öde att fly regementet och landet.
Men den tes som Erba uppenbarligen vill driva och som invandraren Samir uttrycker tydligast - att "det är de som hatar dödande som borde bli soldater" - gestaltas på ett effektivt sätt.
Att den fortfarande är rykande aktuell behöver man inte läsa många tidningar för att märka, om svenska FN-soldater, om Guantánamo, pirater och självmordsbombare.
Den här romanen kan också läsas som en tankeställare kring hur försvaret trots allt ska förankras i ett demokratiskt samhälle - någon form av medborgarplikt borde vi nog ändå ha.
Augustin Erba skriver enkelt och rättframt. Han vill visa vilka krafter man släpper lösa när man sätter vapen i händerna på människor och hur viktigt det är att överlevnadsdygderna tränas utan att de glider över i primitiv brutalitet.

Lumpen - råbarkade machotypers paradis

Vad man än kan invända mot Augustin Erbas debutroman Ensamhetens broar, så inte är det att den skulle vara modeanpassad eller tidstypisk, skriver Tore Winqvist.