Lukasjenko, på kornet

Aleksandr Lukasjenko är Europas siste uppenbare diktator, med en personlig och oemotsäglig makt som förenar höger- och vänsterextrema drag: nationalism och machokult med ekon av sovjetstatlighet och förakt för västerländska idéer. Hans Vitryssland - eller Vitryssland som somliga föredrar att kalla det - är samtidigt på många sätt en minivariant av Putins Ryssland, där det ju också är farligt att vara kritisk journalist även om det gammaldags enmansväldet inte är lika öppet och erkänt.
Lukasjenkos ande svävar som en allsmäktig och allseende storebror över en just översatt kortroman (eller långnovell) av Vitrysslands främste moderne författare, Veteranen av Vasil Bykau.

Den veteran som är huvudperson har ärrats och avtrubbats av långa krigsår i Afghanistan och blir en dag kring omvälvningarnas 1990 av med både jobbet och frun. Som så många andra med samma bakgrund dricker han för mycket ibland, och när det sociala skyddsnätet brister går det snabbt utför. Men så en dag beslutar han sig för något heroiskt: att skjuta Lukasjenko, eller som han i den här boken alltid kallas "självaste han". Det är som om människor inte vågar ta hans namn i sin mun; han är fruktad men samtidigt på ett underligt sätt respekterad av kanske halva folket, främst i så kallade breda lager.

Bykau, som var född på 20-talet och dog 2003, ger en trovärdig och nyanserad bild av dessa trista förhållanden. Genom att hålla sig till krigsveteranens ofta vodkapåverkade underifrånperspektiv gör han det mer begripligt hur någon kan bygga sig en sådan populistisk maktposition som Lukasjenko, och för den delen en hel del andra utanför Europa. Veteranen själv är kanske inget märkligt eller lysande porträtt, men inte alls osannolikt eller ointressant heller som exempel på utslagning och existentiell förvirring. Framför allt vill nog Bykau visa hur beslutsamhetens friska hy kan övergå i något helt annat och hur nyckfullt det politiska spelet kan vara.

Veteranen är snarast tragikomisk i sin ton; huvudpersonen får i förbigående beröm av "han själv", och de nyrikas liksom de nedsupnas klassiska epitet (privatchaufför och uteliggande, slöseri på lyx respektive småsaker) kryddar en ganska klassisk lågmäld realism. Boken har inte kunnat ges ut i Vitryssland, vilket väl inte förvånar. Oavsett hur nästa så kallade val där avlöper kan man nog inte klassa landet som en demokrati förrän böcker som den här får ges ut. Att det nog kan dröja framgår av översättaren Nils Håkansons insiktsfulla efterord.

Hur framtiden annars ser ut i Minsk och där omkring är svårt att veta. Språket som Bykau skriver på ligger så pass nära den ryska som en stor del av befolkningen talar att man nog kan gissa på en utveckling som i Norge, med "belarus", vitryska, som ett lantligare B-språk ungefär som nynorskans ställning bredvid bokmålet i Norge. En politisk och kulturell totalförryskning är knappast önskvärd. Sverige, som har en ambassad i Minsk, bör inte rulla tummarna utan snarare hålla desamma för den demokrati som såväl vit- som andra ryssar borde ha samma rätt till som vi själva.

Lukasjenko, på kornet

Vasil Bykaus lilla roman Veteranen, om ett planerat attentat på Lukasjenko, ger nya perspektiv på diktaturens Vitryssland, skriver Tore Winqvist.