Lucifer som brödskrivare
Gunnar Ekelöf, den store poeten, var ocksĂ„ en utmĂ€rkt prosaist. Som sĂ„dan framtrĂ€dde han i essĂ€er, betraktelser och skisser som han sjĂ€lv gav ut i bokform  bl a samlingarna Promenader och Blandade kort  men ocksĂ„ i en lĂ„ng rad bokrecensioner. Förra vĂ„ren lĂ€t Gunnar Ekelöf-sĂ€llskapet samla och i en volym ge ut samtliga hans bidrag till (den nu för andra gĂ„ngen avsomnade) Bonniers LitterĂ€ra Magasin, och som komplement föreligger nu de artiklar han fick införda i Social-Demokraten, Vi och Dagens Nyheter.Utgivaren Göran Martling förmodar i sin inledning att det ofta var ekonomiska skĂ€l som kom Ekelöf att medarbeta i pressen. Efter att ha genomlevt sin ungdom utan pengabekymmer tack vare arvet efter sin far fondmĂ€klaren tvingades han abrupt att lĂ€gga om livsstil sedan hela förmögenheten gĂ„tt om intet i Keugerkraschens spĂ„r. Det hör till de mĂ„nga mĂ€rkliga dragen i denna neurotiska personlighet att han fördrog lyckoomkastningen med ett slags stoisk behĂ€rskning, fann sig i ett liv under mycket knappa villkor, ibland med en husvagn som hem, och arbetade flitigt för att dryga ut den magra inkomsten som poet. Hans bokrecensioner Ă€r att betrakta som brödskriveri men prĂ€glas av ansvarskĂ€nsla och stilistisk omsorg.Ett par artiklar i veckanHösten 1937, vid just fyllda 30 Ă„r och med tre diktsamlingar bakom sig och en fjĂ€rde pĂ„ gĂ„ng, erbjöds han att vikariera för Erik Blomberg som kritiker i Social-Demokraten, och frĂ„n slutet av oktober fram till jul skrev han inte mindre Ă€n 19 artiklar, dvs ett par i veckan. Flera av dem utgör samlingsrecensioner och behandlar upp till fyra nyutkomna verk, mest diktsamlingar. Han lĂ€ste med andra ord i snitt tre nya böcker per vecka, vilket nog utgör en bidragande förklaring till hans Ă„terkommande klagan över att det ges ut alldeles för mycket dĂ„lig litteratur.Den första han fĂ„r att bedöma Ă€r Tora Dahls roman Inkvartering som fĂ„r betyget "krĂ€sen stilkonst" medan Berit Spongs diktsamling Dam med parasoll befinns "sakna den fina lyhördhet och kĂ€nslighet för ordens egenliv som göra vers till poesi". Bland de mĂ„nga nu bortglömda författarnamnen dyker det upp ett och annat som skulle bli stort.HĂ„rt Ă„tgĂ„ngenDen unge Karl Vennbergs Hymn och hunger blir hĂ„rt Ă„tgĂ„ngen: "Ăven om det pĂ„ de dryga 125 sidor han hemburit Ă„t muserna kan slumpa sig till en vacker dikt" befinns det mesta ofĂ€rdigt. Den framtida kollegan i Svenska Akademien Artur Lundkvist röner med sin SirensĂ„ng bĂ€ttre bedömning. Ekelöf Ă€r genomgĂ„ende oskrymtat uppriktig i sina vĂ€rdeomdömen och eftervĂ€rlden har i allmĂ€nhet givit honom rĂ€tt. Men han Ă€r aldrig elak och ger för det mesta goda skĂ€l för sin Ă„sikt.Positivt om BlombergEn av de lĂ€ngsta artiklarna i Social-Demokraten Ă€gnas en volym med översĂ€ttningar av modern amerikansk lyrik utförda av samme Blomberg vars tjĂ€nst han tillfĂ€lligtvis uppehöll. Den Ă€r starkt positiv och som exempel pĂ„ översĂ€ttarens skicklighet Ă„terger han nĂ„gra strofer ur Walt Whitmans berömda elegi över president Lincoln, den med refrĂ€ngen "sent eller tida, du ljuva död". TongĂ„ngarna i denna dikt kommer ibland nĂ€ra den elegiska poesi Ekelöf sjĂ€lv skrev under detta skede.Huvuddelen av Ekelöfs Ă„tta artiklar i Vi publicerades Ă„ren 1946Â48 och Ă€gnas huvudsakligen nyutkommen lyrik. Tiden Ă€r alltsĂ„ fyrtiotalismens genombrottsĂ„r dĂ„ Ekelöf sjĂ€lv avancerade till frĂ€msta ledet. ĂndĂ„ behĂ„ller han en objektivt distanserad ton och lĂ„ter sig bara dĂ„ och dĂ„ ryckas med  av storheter som Rabbe Enckell och Bertil Malmberg.Det Ă€r i synnerhet den senares samling Under mĂ„nens fallande bĂ„ge som vĂ€cker hans entusiasm. "Befriad dikt" kallar han sin recension, och befrielsen avser bĂ„de den lyriska diktionen och den underliggande livsĂ„skĂ„dningen. Författaren hade tidigare prövat en kristen vĂ€g som han nu förkastar till förmĂ„n för en gestalt som upptrĂ€der flitigt Ă€ven i Ekelöfs senare diktning: Lucifer som inkarnationen av den stolt upproriska mĂ€nniskan.Om du tager din hand ifrĂ„n mig Gudom du lĂ„ter mig falladĂ„ faller med dighalva ditt vĂ€sen.Skönheten dör vĂ€l ej:den fortlever som viljemönsteroch hög gestaltmen den tonar icke.Aldrig ur tillvarons djupmer stigerrysande lust.Herre betĂ€nk dig vĂ€linnan du överger mig.Det var en predikan som satanisten Ekelöf gĂ€rna lyssnade till. Annars gĂ„r det sĂ€llan nĂ„gra trĂ„dar frĂ„n hans recensioner till hans egen poesi. Men sĂ„ hĂ€r lĂ„ter Ekelöfs Vedersakare i ett efter hans död publicerat utkast:MĂ€nniskor pĂ„stĂ„r sig frukta digmen det Ă€r mig, Lucifer, de fruktar.Jag lĂ€r dem ont och gottsant och falskt, skönt och fultmen jag lĂ€r dem.Du har dragit dig tillbakatill dina epikureiska trĂ€dgĂ„rdar.De sĂ€ger sig frukta Gudmen det Ă€r mig, DjĂ€vulen, som de fruktaroch jag kan skilja skönhet frĂ„n falskhet.Förstrött intryckEkelöfs bidrag till DN Ă€r sexton till antalet, publicerades vid 1950-talets mitt och gĂ€ller böcker i blandade Ă€mnen, bl a tvĂ„ av Aldous Huxley om orientalisk filosofi, meskalin m m. I dessa sena tidningsartiklar gör Ekelöf ett mera förstrött intryck. Det var ocksĂ„ poetiskt förhĂ„llandevis magra Ă„r. PĂ„ djupet bearbetade han stoff och upplevelser som nĂ„gra Ă„r senare skulle eruptera i den stora Diwantriologin. DĂ„ fanns det inte tid och kraft att ödsla pĂ„ brödskriveri, diktarkallet krĂ€vde allt.
Det hĂ€r Ă€r en recension. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Göran Martling, red|Gunnar Ekelöf, kritiker i Social-Demokraten, Vi och Dagens Nyheter. (Gunnar Ekelöf-sÀllskapet)