Livsuppgörelse i diktens tecken

Det finns författare som mycket tidigt hittar inriktningen på sina författarskap och sedan i bok efter bok återkommer till och utvidgar en rad av redan från början utformade grundproblem. Till dem hör Lars Gustafsson. Han ingick en gång i den skara författare som omkring 1960 var verksamma i Uppsala och med utgivningen av tidskriften Rondo gjorde Fyrisstaden till hela Sveriges litterära centrum. En annan diktare från denna grupp i höstens bokutgivning är PO Enquist. På den tiden var kultur i Uppsala detsamma som litteratur. Över huvud taget innebar decenniets tidigare år en intellektuell öppenhet som saknar motstycke. Det var en fröjd att leva och hos många satte debatterna under denna tid livsavgörande spår.

Här fanns som impulsgivare de inbördes mycket olika Teddy Brunius och Ingemar Hedenius. Men Lars Gustafsson var för de unga Uppsala en av de riktigt stora förebilderna. Och Litteraturklubben den viktigaste samlingsplatsen. I dag används begreppet tankesmedja om olika opinionsgrupper lite hur som helst. De är dock försumbara åsiktsklubbar vid en jämförelse med vad som fanns att tillgå under vad som var Uppsalas senaste litterära guldålder. Det intellektuella innehållet och nivån på diskussionerna hämtades från Filosofiska institutionen med adress Villavägen 7. Seminariefria kvällar samlades ofta medlemmarna i Litteraturklubben i samma lokaler. Uppsalaförfattarna fanns på plats. Ofta också inbjudna gäster från Stockholm och annorstädes.

Många gånger var Lars Gustafsson med. Åhörarna kunde emellanåt få en känsla av att det som han, med sin pågående avhandling inte kunde finna gensvar för under filosofiseminarierna i lärosalen strax intill, gavs det utrymme för hos publiken i vestibulen utanför. Och allt eftersom Lars Gustafssons författarskap vuxit fram och utvecklats har det varit möjligt att iaktta hur just denna motsättning i själva verket kanske är den djupaste livsnerven i hans böcker. Och att den väldiga kreativa kraften hos honom uppstår i spänningsfältet mellan reflexionens begränsning och diktarens uppfinningsrikedom. Det är också härifrån de utgår, sätten att närma sig de stora livsfrågorna om livets mening och innehåll, människans plats i de kosmiska sammanhangen, jagets gåta, tidens natur och minnets beskaffenhet. Liksom frågorna om guds existens och tillvaron efter döden. Men även allt som har att göra med den oreflekterade livståga och förmåga att leva och överleva där kärleken, naturens rikedom och förmågan att bara finnas till har sin hemvist.

Alla dessa teman i författarskapet återkommer i den i dag utgivna, nya romanen Fru Sorgedahls vackra vita armar. Till det yttre ansluter den sig till minnesböckerna i höst, skrivna av bland andra just PO Enquist men även av Carl Johan De Geer och Sven-Eric Liedman. Det finns i bredden av ämnen ett flertal överensstämmelser med Gustafssons diktsamling, den Augustprisnominerade Den amerikanska flickans söndagar för några år sedan. Till skillnad från den förra romanen, Dekanen, som har en mycket mörk bottensats och kretsar kring intigheten i tillvaron, rör sig den nya boken över ett mycket mera vidsträckt fält. Inte så lite är det frågan om en hel livsuppgörelse. Och den går ända tillbaka till författarens barndom i sin strävan att söka efter utgångspunkterna för vad som blivit den egna diktningens särmärken. Lars Gustafsson skriver en komprimerad, informationstät men mycket konkret prosa. Att han är en av vår litteraturs verkligt stora lyriker har även det fått många genomslag. Med namns nämnande förekommer de filosofer från vilka han tagit sina viktigaste intryck, Frege, Gödel, Russell, Wittgenstein och Gilbert Ryle. Det är säkert ingen tillfällighet att berättaren i romanen, i likhet med Ryle, är bosatt i brittiska Oxford.

Här vistades Lars Gustafsson några av de mest formbara åren under sin studenttid. Den andliga atmosfären som rådde där har fått ett flertal motsvarigheter i hans andra bok Poeten Brumbergs sista dagar och död. Men man kan i den dagsaktuella boken också se hur mycket av de tidiga åren som går igen i de ungefär vid samma tid utgivna dikterna i Ballongfararna och i romanen Bröderna. Den som undrar hur åsiktsvindarna blåste genom Uppsala under början på 1960-talet har här åtskilligt att hämta. För förutsättningarna för dessa böcker är dock Fru Sorgedahls vackra vita armar en guldgruva. Liksom för hela det följande författarskapet. Den tid som återskapas är det Efterkrigssverige och det 1950-tal då grunden lades till det som så småningom kom att kallas det svenska folkhemmet. Det är åren innan denna utveckling tog fart som intresserar författaren. Livsvillkoren för de flesta var då väsentligt annorlunda än vad de blivit i dag. I Västerås och Västmanland längs Kolbäcksån hade moderniteten ännu inte fått sina fulla genomslag. Man kommer i sammanhanget att tänka på Åsa Linderborgs uppmärksammade roman Mig äger ingen, som också den utspelas i Västerås men skildrar en i de flesta avseenden helt annorlunda värld.

Hos Lars Gustafsson är det vad gäller geografiska utblickar en mycket begränsad värld som avbildas. Desto större rymd får boken på det inre plan där fantasierna tillsammans med utflykterna i tankens värld svarar för handlingen. Det är där han tidigt hittar nischerna för det egna livet. Och samtidigt utvecklar ett förhållningssätt till tillvaron som rymmer både magi, en filosofisk grundsyn och förmågan att ladda vardagen med förklaringar hämtade inte minst från naturvetenskapens värld. De egna föräldrarna skymtar förbi som bifigurer i Lars Gustafssons tidigt med närmast kosmiska dimensioner försedda livsdrama. En större plats får farmodern med sin gudstro. Som i förbigående nämns de sepiabruna fotografierna med farfaderns klädbutik från 1930-talet. De som hör till författarens egen sektor som bildkonstnär och som i databearbetad form har gått att se hos hans gallerist, doktor Rothe vid Savignyplatz i Berlin. Minnet och tiden är återkommande frågor i denna roman om återblickandets villkor. En djärv tanke i sammanhanget går ut på att minnet själv bestämmer sitt innehåll, upphäver kausaliteten och retroaktivt förändrar vad som en gång hände.

Den som i hög grad uppstår ur en sådan process är berättelsens fru Sorgedahl, kvinnan med de vackra vita armarna i boktiteln. Det är hon, betydligt äldre än huvudpersonen, som laddar atmosfären med erotik och på slutet får bestämma villkoren för jagberättarens upplevelse av att existera och finnas till. Och av friheten. Även om Jorge Luís Borges kanske mera än någon annan framstår som den författare som står upphovsmannen allra närmast den här gången, är det inte långsökt att även Goethes Faust hör till de föregångare som funnit en plats i romanen. Där finns dessutom en hund i en av de skrönor som uppges ha kommit från diktarens mor som nog hör hemma lika mycket hos den tyske diktarfursten som hos den Rudolf Carnap som öppet apostroferas. Till skrönornas värld hör även den som en klassisk saga uppbyggda historien om kyrkorgeln i orten Haraker, som till allt annat kan läsas som den övervunna skaparkrisen hos en författare. En pendang till episoderna med fru Sorgedahl är den kärleksskildring som berättar om pubertetsårens nyväckta sexualitet tillsammans med sommargästen i Ramnäs, den unga flickan Ingela.

Lars Gustafsson är en språkets mästare som gör avståndet till läsaren kortast tänkbara inte minst i förmågan att förmedla och skapa närhet med alla genomslag av dofter, ljud och synintryck. Hans handlag när det gäller att skriva konkret och vardagsnära om filosofiska problem är inte mindre. Antingen det handlar om skillnaden mellan verkligt och möjligt, evolutionens gång, ateismens begränsningar, universums expansion och olika rums- och tidsdimensioner. Ur vår belägenhet som människor att vara instängda i våra liv där vi bara kan se livets insida eller i spörjandet över vad livet vill med oss finns dessutom den här bokens kanske mest trösterika budskap. Det som har att göra med möjligheterna att försonas med den egna dödligheten. Lars Gustafsson hör till de förhoppningsfullas skara när sådant är på tal.

En liknande förtröstan kommer till uttryck, när han med utgångspunkt i matematikernas begreppsvärld ser poesin som en akt av "involution", där alfabetet viks allt djupare in i sig själv. Trots att här finns likheter med universums stora och blinda variationsspel, något som författaren varnar för, är det ändå svårt att hålla tillbaka en undran om det inte är just här någonstans som Lars Gustafsson själv befinner sig. I kluvenheten mellan filosofi, logik, kvantfysik och matematik och den egna inbillningskraftens oefterhärmliga förmåga att ge kött, blod, mänskligt liv och existensberättigande åt vår stund på jorden. Den själsförmögenhet som är vårt värn mot och kanske enda sätt att hålla på avstånd all nihilism och intighet som lurpassar på våra liv och annars skulle hota att ta över.

Livsuppgörelse i diktens tecken

Lars Gustafssons i dag utgivna roman Fru Sorgedahls vackra vita armar är ett vittfamnande livsuppgörelse av en språkets, tankens och konstens mästare, skriver Bo-Ingvar Kollberg.