De senaste 50 åren har innehavarna växlat. Såväl Lars Gustafsson, PO Enquist, Carl-Erik af Geijerstam och Karl-Gustaf Hildebrand som Sven Delblanc har varit det litterära Uppsalas affischnamn. Nu innehas titeln av Elsie Johansson. Dessutom är hon nestor bland Uppsalaförfattarna. I dagarna fyller hon 80. På måndag har Uppsala stadsteater en hyllningskväll till hennes ära. Vi som följt hennes diktning känner oss en smula utvalda och lite märkvärdiga. För Elsie Johansson har kulturen alltid varit människans adelsmärke. Så har den framstått alltsedan de tidiga skolåren i Vendel.
För några år sedan gav Stadsteatern pjäsen Nancy Viktoria. Den bygger på de tre Nancyromanerna och skildrar en ung flickas väg från små omständigheter med hjälp av kunskaper och bildning till en tillvaro där människovärdet och självrespekten står i förgrunden. Genom Nancys tankar, funderingar och känslostormar framträder en ovanligt begåvad och tidigt mogen människa, som tampas med den egna utvecklingens mysterier och ett allt annat än lätthanterligt socialt skiktat samhälle. Nu ger Albert Bonniers förlag ut en volym med Elsie Johanssons dikter med titeln Då nu är jag. Den rymmer texter från hela författarskapet med tyngdpunkt på debutdiktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon från 1979. Elsie Johansson svarar själv för urvalet, som också innehåller en hel del nyskriven poesi. Stommen är ett fortlöpande samtal med den amerikanske författaren, filosofen och naturmänniskan Henry David Thoreau kring dennes essäer i Skogsliv vid Walden.
Det har blivit en mycket sympatisk bok som visar på bredden och rikedomen i diktningen. Här finns många av de utmärkande dragen; det eftersinnande tonfallet, det temperamentsfulla anslaget och inte minst den innerlighet som Elsie Johansson utvecklat till sådant mästerskap. Mycket handlar om modet att leva, i både social, existentiell och psykologisk bemärkelse. Ett långt livs klarsyn samsas med ovetenhet, ett karaktäristiskt Elsie Johansson-ord (andra kan vara ”kalvlycklig” och ”sjungfrigöras”), från barndomsåren. Hon iakttar, söker efter samband och vill förstå. Denna drift att komma till tals med tillvaron har inte blivit mindre med åren. Samtidigt finns där en okuvlig livslust mitt i allt det inskränkta, ogina och den jantementalitet som kännetecknat omgivningens reaktioner. Några tidiga dagboksanteckningar har fått komma med, och de visar på den genuina diktarbegåvning och det personliga och förtroliga anslag som fanns där redan från början.
För Elsie Johansson är naturen hennes allra ymnigaste källa att ösa ur i alla de dikter som skildrar det gamla bondesamhällets livsmönster och rytm, årstidernas gång, den egna tillvaron i stugan på åsen i Vendel och det under knapphetens stjärna dagliga slitet för överlevnad. Med hjälp av färger, rörelser, ljus, ljud, smak och dofter gör hon läsaren delaktig i upplevelser med en vibrerande puls av liv. Hon bläddrar bland sina hågkomster, låter sin mamma träda fram i helfigur i en rad porträtt fyllda med såar av kärlek. Pappan är mera svåråtkomlig, instängd som han är i sin begränsande mansroll, tyst och återhållsam när det gäller känslor. Huvudgestalten är dock författaren själv och man kan läsa dikterna som livsrapporter om vad som uppnåtts genom diktningen men också om allt som återstår. Här går det att se en utveckling gradvis från det användbara och nyttiga till det sköna och flärdfulla. Självfallet innehåller urvalet en av Elsie Johanssons absoluta höjdpunkter som diktare:
Gå i mitt gräs
drick ur min skopa
sitt bredvid mig på barndomens trappa
i koltrastkvällarna
dela med mig
och lämna mig ensam
Ensam är du
och ensam är jag
Klockan på kammarväggen
slår nio dånande slag
Sitt vemods tecken har alla
Den dikten är lika enkel som universell, på samma gång som den sammanfattar mycket av livets gåta. Man tänker på Edith Södergran och hennes diktrader om nyckeln till alla hemligheter, som låg förborgad i gräset i hallonbacken. Men vemodet är långt ifrån den enda känslobottnen i författarskapet. Där finns även åtskilligt temperament, trots, uppstudsighet, tåga och livskraft. Det kan gälla bondesamhällets tuktan och moraliska stränghet. Förhävelse och översitteri är annat som möts med starka reaktioner, liksom de sociala orättvisorna. I de senare dikterna även rovdriften på landskapet och naturen, som i en dikt om den nya motorvägen genom Norduppland. Mest personligt är talet om den inre kluvenheten. Varsamhet är ett centralt begrepp för Elsie Johansson, och det säger också en hel del om hennes eget förhållande till tillvaron i stort. Där finns även en tilltro till diktandet som det kanske högsta uttrycket för mänskligt liv. Annat man fäster sig vid är den samtidighet som ofta råder mellan då och nu, mellan människans olika åldrar, mellan blomning och skarsnö och mellan levande och döda. Allt ett uttryck för Elsie Johanssons syn på tidens gång där minnet upphäver alla skillnader.
Sin största räckvidd har den här boken i sin kärlek till livet, som är motsatsen till allt vad självförminskning heter. I det ställningstagandet är Elise Johansson en ovedersäglig förebild, vars författarskap bjuder läsaren både mod och tröst.