Livslögner som rämnar

I Kjell Johanssons nya roman Det var inte jag – som är ”en slags epilog” till romanen Sjön utan namn (2003) och de två andra böckerna i romantrilogin De utsatta – beskriver författaren det som oundvikligen måste ske. Men det tar lite tid innan man förstår var berättelsen egentligen är på väg.

I romanen Huset vid Flon (1997) berättar Einar om sin och systern Evas uppväxt i slumkåken i Midsommarkransen i skiftet mellan 40- och 50-talet. Deras far Johan kommer hem från ”havet” med fantasi och humor men också med arbetslöshet, alkoholism och våld. Modern Anna arbetar som städerska och är djupt förtrogen med litteratur och bildning. 

I nästa bok Sjön utan namn är det Eva som för talan. Den stora skillnaden mellan de två syskonen är att Eva vill minnas på djupet, Einar vill minnas och gå vidare. Eva genomskådar, Einar är försiktig. De två skiljer sig också i stil – Johansson oerhört lyhörd för respektive karaktärs språk. 

När Eva börjar berätta är det tidigt 1990-tal. Hon har gjort sin klassresa – hon arbetar som lärare på vuxengymnasium. Känslan av att vara oönskad finns obearbetad i henne. Hon flyr känslorna med vin och vistelser på psyket. Eva och Einars mor har just dött. Med det föds frågan: Vem är jag? Eva bestämmer sig för att söka sina rötter hos släkten på faderns sida. I romanens nutid träffar hon jämnåriga kusiner på Skogstorp i djupet av de svenska skogarna. Men Eva gör också ständiga återblickar. Dels till en sommar då hon och Einar var på Skogstorp som barn och dels till händelser ur hennes senare liv. 

Det blir mörka dagar. Mötet med skogstorparna är allt annat än harmoniskt – också de är marginaliserade, inte älskade av någon. Här finns en inbördes hackordning, känslokyla och alkoholism. Inte heller här är Eva önskad. Bara Axel, som står längst ner i hierarkin på Skogstorp, är annorlunda. Han önskar henne och hon honom.

Jag vet inte varför Kjell Johansson nu valt att fortsätta skriva ännu en bok i vilken Eva har ordet. Många författare hade nog inte vågat fortsätta. Men jag får en känsla av att han känt sig skyldig läsarna att berätta mera. Försoningen Eva kände i slutet av Sjön utan namn kom hastigt.

När vi kliver in i den nya romanen ser det ut som Eva kommit till rätta med sitt liv. Hon är just hemkommen från Skogstorp. Läsaren vaggas in i en trygg och lite hoppfull värld. Men i harmonin finns stråk av mörker, svåra att upptäcka. På Kungliga biblioteket har någon t ex lämnat kvar en diktbok på en bänk. Hon slår upp den och läser att det tar sex generationer för en fjäril att komma fram dit den vill komma. Och fler tunga insikter om livet läggs i hennes vågskål.  Inte minst barnavårdsnämndens akt om en händelse under uppväxten ställer till det för Eva.
Alltför ofta sitter Eva på Stockholms Central. Till en början förefaller det som om hon väntar på att Axel ska komma och skapa ljus i hennes liv. Men till slut förstår man att hon sitter där av en annan anledning: Hon säger: ”Det är som om de som är mest utsatta valt denna sal till sin samlingsplats. Hit söker de sig, inte för att resa någonstans, inte för att vänta på någon utan för att få sina nederlag bekräftade – det skapar ändå en viss frid.” Plötsligt faller bitarna på plats – självklart har den psykiska pressen varit stor. Trycket måste ta vägen någonstans.

När Evas släktingar på Skogstorp tog ifrån henne den enda gnutta värdighet hon hade kvar känner hon sig paradoxalt nog lugn. Men läsaren förstår mer och mer att man måste skilja på Evas livslögn och hennes verklighet. Viljan till tröst skapar en berättelse, bakom den finns en annan, mycket mörkare.

Det som gör Kjell Johanssons romantrilogi oerhört läsvärd är att den återger ett stycke svensk historia ur ett annat perspektiv än arbetarens och att den dessutom för en diskussion om berättande. Han ställer frågan: Är en berättelse en återgivning av det som hänt? Nej, svarar Eva sin bror i den nya romanen: ingen kan ”berätta allt”. Den som återger har sitt perspektiv. Detta ”väljs” av olika psykologiska anledningar. Författaren tar berättelsen ett steg längre i den nya boken och gestaltar sin berättarteori fullt ut. Det blir oerhört kraftfullt.  

Kjell Johanssons berättelse som börjar i Flon är en stark skönlitterär skildring av utanförskap. Nu kommer en modig avslutning – men vem vet, kanske fortsätter det, även om Eva sannolikt har talat till punkt – som går djupare än de föregående berättelserna på bekostnad av stil. Men greppet författaren tar är otvunget och har en självklar koppling till det som tidigare påbörjats.