Livslögnen i novellform

Vi känner igen oss i den franska författaren Claire Castillons nya novellsamling men vi känner även igen vår granne, vår syster, vår bästa vän. Vi lever alla inneslutna i en bubbla. I Bubblor, denna rapport från ensamheten, sätter Claire Castillon än en gång upp en narrspegel för sina läsare. Hon håller envist fast vid sitt tema från de tidigare novellsamlingarna Insekt (svensk översättning 2007) och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (svensk översättning 2008), samtliga utgivna av Sekwa förlag.

Under läsningen slog det mig att Castillons tema är psykoanalysens lära om försvaret. Jag gick till bokhyllan och tog fram Hans Sjöbäcks Psykoanalysen som livslögnsteori från 1977. Den bekräftade min tanke. Sjöbäck skriver: ”Självbedrägeri förutsätter… att man ’innerst inne’ vet eller åtminstone anar den obehagliga sanningen men försöker avvisa och glömma bort den.”

Han anser vidare att alla människans försök att få en bild av sig själv börjar och slutar med självbedrägeri. Henrik Ibsen är mästaren, när det gäller att gestalta våra livslögner litterärt.

Claire Castillon ligger inte långt efter. ”Jag antar att jag måste tolka hans infall som kärlek”, reflekterar Sharla, som är gift med en verbal sadist. ”Om jag tänker efter, hände det mig aldrig någonting, men jag känner ingen besvikelse…”, är den etthundrafyraåriga Madeleines sammanfattning av sitt liv.

”Det känns som om jag är tillsammans med honom oftare än om vi bodde ihop. Och om det är det du insinuerar, har jag inga problem, varken med hans förflutna eller med hans fru.” påstår Herberts väninna. Och mamman till Ondine, sjutton år, avslutar sin monolog så här: ”… nu går vi in i vardagsrummet och låter den lilla och hennes gudfar komma upp ur vattnet i lugn och ro och torka sig så att de inte blir förkylda.”

Jag associerar också till Göran Moldéns tankeväckande roman Lögnarens ögon, som illustrerar konstens förmåga att klä av människan, in på bara skinnet och mer än så: in under skinnet, där inälvorna frotterar sig med varandra.

Bubblor handlar också om den andre, om honom som följer oss likt en skugga men som vi till skillnad från skuggan aldrig kan bli kvitt. Det är till ”den andre”, som de trettioåtta novellernas olika berättare vänder sig, för att bli förstådda, accepterade, kanske till och med älskade. Den andre har sällan ett namn, han (eller hon) är du eller jag.

Claire Castillons senaste är mycket fransk i sin halvt dolda elegans och samtidigt universell. Den rekommenderas till läsare som vill ha tuggmotstånd.