Livsklokt om vårt dagliga liv

Författaren, prästen och riksdagsledamoten Cecilia Wikström är en dialogmänniska. Vi brukar tala om social kompetens när någon utmärker sig för en särskild begåvning i sina kontakter med omvärlden. Här befinner sig Cecilia Wikström ifrämsta ledet. Inte så lite har det säkert att göra med en grundinställning av öppenhet inför livet i dess flesta bemärkelser. Även sådant som vi vanligtvis betraktar som tungt, svårt och mörkt närmar hon sig med oförskräckt sinne. Och det utan att stänga till om de knappast alla gånger helt lätthanterliga känslor som åtföljer tillvarons många frånsidor.Hennes första bok När livet går sönder, som kom för två år sedan, handlar om de kriser som möter de flesta av oss under livets gång. Det man framför allt fäste sig vid den gången var författarens förmåga att behandla många av också de allra svåraste frågorna på ett tydligt och okomplicerat sätt. På så sätt fungerade boken som en användbar hjälp på vägen i den allt annat än lätthanterliga konsten att vara människa.Förutom på egna upplevelser byggde den boken i hög grad på sammanhang och erfarenheter som Cecilia Wikström kommit i kontakt med som själasörjare och företagskonsult.Den i dagarna publicerade I tillitens tecken har sin upprinnelse i en helt egen, personlig och omvälvande upplevelse i november förra året, när hon drabbades av en opticusinfarkt som ledde till borttappad synförmåga på vänster öga.Den här gången befann sig Cecilia Wikström i en ovanlig belägenhet. Hon som bistått så många av sina medmänniskor var nu tvungen att hjälpa sig själv. Alla som någon gång varit med om att kroppen sviker,det kan handla om en hjärtinfarkt eller gälla något annat, vet en del om den långa vägen tillbaka. Och att oron egentligen aldrig tystnar att det skall hända igen. Det är en på alla plan omvälvande livserfarenhet. Efteråt blir ingenting riktigt som det var innan.Den första delen av den här boken var underlag för Upsala stads­teaters Frispel i början på maj, när Anna Carlson med lyhörd inlevelse hade tagit till sig Cecilia Wikströms manus i en knappt timslång monologföreställning. De som var med vid det tillfället minns en lågmäld pjäs med en skådespelare som med små åthävor och avklarnad enkelhet gav röst och gestalt åt ett inombords på känsloplanet svårbemästrat stoff.Nu finns texten tillgänglig när Cecilia Wikström öppnar en dialog direkt med sina läsare. I detta samtal medverkar inte bara författaren själv. Där finns även den egna familjen, inte minst de bägge sönerna, men också ljusgestalterna från uppväxtårens Kalix, Sven och Ingrid, och dessutom följeslagare bland författarna som Tran­strömer, Karin Boye, Anna-Greta Wide, Maria Wine och Ylva Eggehorn. Likaså har den kristna tro som nog betyder allra mest för den tillit som omnämns i boktiteln fått stort utrymme.Med sig själv och sitt eget sätt att inrätta sin tillvaro som exempel går Cecilia Wikström rakt in i de frågor som har att göra med villkor vi alla mer eller mindre delar. Och det finns skäl att lyssna. Även där man kanske inte är beredd att följa med hela vägen. Här finns rapporter, dagboksutdrag och betraktelser. Cecilia Wikström skriver väl och har ett mjukt och smidigt språk till sitt förfogande. Hon ger läsaren impulser att fundera över sitt eget liv. Man kan tala om en handbok där varje människas ansvar att förvalta sina givna möjligheter utgör ledstjärnan.Det bästa med den här livskloka framställningen är att den utgår från uppfattningen att människan är en sammansatt varelse, vars möjlighet att leva i samklang med sig själv och hitta sin egen andning ochrytm är något långtifrån självklart. Tillvarons alla kontraster och motsägelser hör till de ofrånkomliga inslagen. För Cecilia Wikström är de ömsesidiga beroendena en hörnsten i hennes männi-skosyn. Hon vill också förlägga frågorna om trygghet och egenvärde till den enskildes ansvar för sitt eget djupaste vara och sitt "livsmanuskript". Här kan man möjligen invända att det kanske inte alltid är människan själv som får sista ordet, när det sociala sammanhanget har sagt sitt.Men Cecilia Wikström vet också en hel del om den jantelag, om olika slags förtryck och om det hyckleri, liksom om den ondska som också de utgör starka krafter i samhället. Ändå finns där en orubblig övertygelse om en människas föränd­ringspotential, om det nödvändiga i att hålla livsdrömmarna levande och om vikten av att våga vila i stillhet och tystnad. Det sägs inte rakt ut, men här tycker man sig ana att tilliten omfattar också det omedvetna som en aldrig sinande livsreservoar. Därmed får också konsten en viktig roll i sammanhanget.Att våga sticka ut och veta att man är något är en av bokens viktigaste och allra mest trösterika uppmaningar. Den har även åtskilligt att säga om dagens arbetsliv och dess indelning i människor som är överutnyttjade och dem som står helt utanför. Där finns även träffande iakttagelser om jakten på ständigt nya upplevelser som ett sätt att bemästra ledan. Och om det "själens språk" som håller på att gå förlorat i ett allt mer sekulariserat samhälle. Den här boken är själv ett exempel så gott som något på värdet av ett sådant språk och hur det både måste försvaras och bevaras om vi vill ha kvar möjligheterna att växa som människor.Det hör knappast till vanligheterna att en allvarlig, djup och personlig kris leder till slutsatser av det slaget. Desto större anledning då att lyssna till vad Cecilia Wikström har att berätta om vad hon varit med om och om vägen tillbaka. För det är värt den allra största beundran, hur hon lyckats bearbeta de från början högst privata erfarenheterna och ge dem en sådan allmängiltig räckvidd.