Livsglädje i möte med ondskan

Att den svenska deckarlitteraturen under en längre tid mött stort intresse hos de tyskspråkiga läsarna är ett välkänt faktum. Mankell står naturligtvis i en klass för sig, men både Håkan Nesser och Marie Jungstedt har också hittat en stor publik. Framgången för de översatta böckerna har även lockat inhemska författare att pröva på i genren. En av de mest uppmärksammade är den i Bayern bosatta Andrea Maria Schenkel. Som ofta sker nuförtiden var det framträdandet i ett tv-program som satte fart på intresset. Debutboken Tannöd hade sålts i 15 000 exemplar, då den med Elke Heidenreichs hjälp blev en stor succé och hamnade långt upp på listorna. När Tannöd kom på svenska i fjol fick den namnet Mordbyn. Det riktigt intressanta med den romanen är att den tänjer på begreppet kriminallitteratur. Skulden och plågan brukar inte vara huvudingrediens i sådana berättelser. Snarare skulle man vilja beteckna Schenkels förstlingsverk som en dödsmässa, vars bottensats av intighet huvudsakligen har en existentiell innebörd.

När nu Andrea Maria Schenkels andra roman föreligger översättning har den i stort fått behålla ursprungstiteln. Fallet Kalteis heter den på svenska och skildrar en autentisk seriemördare i trakten av München under 1930-talets senare hälft. Berättelsens förebild hade 90 våldtäkter och fem mord på sitt samvete, innan han greps och avrättades. Det som av allt att döma fällde avgörandet för dödsstraffet var att Kalteis var "folktysk" och medlem av partiet, två tillhörigheter som inte fick besudlas av asociala element. Därför avslogs en nådeansökan, att han i stället skulle skickas till Dachau. Man skyllde lustmördarens illgärningar på den tidigare, demokratiska Weimarrepublikens förödande inflytande.

Det är inte svårt att se hur ett av Schenkels syften med sin bok varit att frambesvärja stämningar och en tidsanda som hon just vill förknippa med naziårens München. Den dova atmosfären är ett av romanens viktigaste stilmedel och händelseförloppet företer alla likheter med ett ödesdrama. Den här gången är tillhörigheten till kriminalboksgenren mera självklar. Redan inledningsvis får läsaren vara med om hur bara tomhet återstår hos den dömde stunden innan giljotinens bila faller. Fortsättningen är en rekonstruktion av några av illdåden. Författaren har valt ut en handfull offer och speglar skeendet ur deras synvinkel. I inget av fallen är det dock frågan om några utförligare människoporträtt. De kvinnor som utsätts är mellan tjugo och trettio år, alla med ungefär samma kroppsbyggnad och lätt mulliga utseende. Överfallen följer ett likartat mönster och handlar både om förövarens maktberusning och om dennes råa drift.

Om man så vill, går det att hitta en minsta gemensamma nämnare i att det varje gång handlar om livsglädjens och livslustens möte med ondskan. Särskilt den Kathie, som kommer läsaren allra närmast är en från landet till München inflyttad kvinna som söker lyckan i storstadens hägn. Hennes troskyldighet, naivitet och blåögdhet kan kanske tyckas väl schablonartad för ett hållbart romanbygge. Men i det här sammanhanget är hennes funktion huvudsakligen att ge exempel på en livshållning. Denna, liksom skeendet överlag, återges med kylig observation och ett sakligt registrerande, vilket onekligen vittnar om att Andrea Maria Schenkels har högre ambitioner än att bara förmedla en rafflande intrig. Här är det i stället frågan om att teckna bilden av en tillvaro utan empati, där alla är utlämnade och hänvisade till sig själva i en värld utan nåd. På så sätt ligger det nära till hands att anlägga en cynisk läsart för det som berättas. Schenkel har lagt örat tätt intill för att avlyssna en samtidsatmosfär, som säkert har en hel del överensstämmelser med vår egen tid. Långt efter det att Hitlers tolvåriga tusenårsrike upphörde.

Till skillnad från debutromanen Mordbyn har författaren lämnat alla resonemang om skuld, Guds tystnad eller mänskligt lidande som en del av tillvaron därhän. Förra gången var det bönen Kyrie eleison, Herre förbarma dig, som utgjorde berättelsens stämton. I dess ställe förekommer nu en annan bön, Fader vår, men riktigt hur den passar in förblir oklart. Kanske är det i termer av förlåtelse de många förhörs- och vittnesprotokollen som ingår skall tolkas. Men för en sådan Dostojevskijläsning räcker Fallet Kalteis inte riktigt till. Ändå har det blivit en spännande bok med drag av mardröm här och var, när Andrea Maria Schenkel återger huvuddragen av detta rättsfall från tiden strax före andra världskrigets utbrott. När det blir dags för en pocketutgåva bör namnförväxlingen på sidan 91 rättas till.

Livsglädje i möte med ondskan

Andrea Maria Schenkels nu i svensk översättning utgivna kriminalroman Fallet Kalteis lyfter fram överensstämmelser mellan det sena tyska 30-talet och stämningar i vår egen tid, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.